Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Notarien Brandells död. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
VÅRTA
»du måtte väl inte ha skaffat dig
någonting farligt på halsen?»
Brandell slog bort ämnet med
några likgiltiga grymtningar och de
började tala om maten.
Men på hemvägen genom gatorna
återkommo den andres ord i hans
sinne.
Bah! tänkte han, och om det nu så
vore. Om det där kanske blir mitt
sista kallbad? Så kan det då göra
strunt detsamma. Det är löjligt att
göra ett sådant nummer af tillvaron.
Framför honom låg en ny
arbetsvecka, som antagligen på intet sätt
skulle skilja sig från det hundratal
som han sist lefvat sig igenom.
Förmiddagen i mekanisk sysselsättning
på byrån, middag på Metropol eller
Anglais, därefter en halfva punsch i
kaféet med en eller annan kollega,
lika uttorkad och automatisk som han
själf. På lördagen måhända ett
fruntimmer, som han tog upp i sin
sängkammare.
Han log när han kom att tänka
på själfmördare som skrifva ett dussin
hjärtslitande och sentimentala afsked
till lifvet. Om han skulle klippa af
sina dagars enahanda, så skulle det
åtminstone ske med den djupaste
liknöjdhet — från intet till intet.
Under dessa reflexioner kom han
upp i sin dublett, lade sig och
somnade strax.
Men några timmar senare
vaknade han vid att han skakade af köld.
Det var mörkt i rummet, endast på
kakelugnen borta i hörnet sväfvade
en askgrå fläck af ljus. Hela hans
själ genomisades af den obestämda
känslan af att någonting fasansfullt
förestod honom. Och denna aning
förlamade honom så, att han icke ens
kunde förmå sig att stiga upp ur
sängen för att hämta ett täcke att hölja
öfver sig.
Hvarifrån kommer denna underliga,
obarmhärtiga förkänsla af döden, som
icke lämnar rum för något tvifvel om
att våra återstående timmar äro
räknade! Och likväl hade notarien icke
någon annan förnimmelse af att han
var sjuk, än frossan, som skakade
honom från hufvud till fot och den
kalla svetten, som samtidigt sipprade
fram vid hårfästet.
Han hade aldrig kunnat tänka sig
att någonting skulle kunna fylla
honom med en sådan oemotståndlig
fasa. Han kände det som om han gick
emot en ensamhet, så oerhörd att
ingen mänska någonsin burit dess
like. Endast likt en stickande luft
kände han närvaron af andra varelser.
Detta är helvetet, tänkte han, men
låt de där smådjäflarna komma, så
får jag åtminstone sällskap. Och han
anropade dem, men deras röster voro
ohörbara för hvarandra liksom den
ene ögon icke kunde se den andres.
Plötsligt spratt han till och var åter
i sin dublett med den besynnerliga
gråa ljusfläcken på kakelugnen. Det
hade i själfva verket börjat dagas
en liten smula, och möblerna
började skymta fram i vidunderliga
proportioner. Notariens fingrar
trefva-de på nattduksbordet efter klockan,
men det var ännu omöjligt att
urskilja visarna. Och han ägde icke
energi nog att sätta sig upp i sängen
och stryka en tändsticka.
— Sak samma, tänkte han i det en
lisande glömska så småningom
började aflösa hans ångest, jag bryr mig
inte om att gå på kontoret i dag —
hvad skall jag förresten uppe att göra
— jag blir hellre liggande så här tills
det är slut–––-
Redan hade alla tankar börjat lösa
sig i en oändligt angenäm dvala, då
han kände hur någon på tå närmade
sig sängen bakifrån, böjde sig så djupt
ned öfver hufvudgärden att han kände
en mun ända inne i sitt öra och med
genomträngande röst uttalade tre ord,
som borrade sig ända in i hans hjärna.
Notarien reste sig upp på armbå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
