Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Doktor Becks och professor Fjeders system. Af Edgar Allan Poe. Försvenskning af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
VARIA
Han mottog inga besökare alls — med
undantag en gång af en ung man, som
såg mycket enfaldig ut, och som
han inte hade något skäl att hysa
fruktan för. Han lät honom komma in och
bese lokalen — just för ombytes skull
och för att roa sig en smula på hans
bekostnad. Så snart han hade drifvit
tillräckligt med honom, släppte han ut
honom igen och lät honom gå till
sitt.»
»Och huru länge varade
dårarnas regemente?»
»Äh, en rätt lång tid... säkerligen
en månad... huru mycket längre kan
jag inte med bestämdhet säga.
Emellertid förde dårarna ett lustigt lif, det
kan ni lita på. De lade af sina egna
fula kläder och huserade efter behag
med familjesmycken och
garderobskatter. Slottets källare voro väl
försedda med vin, och dårar ä’ just ena
satar till att dricka af den varan. De
lefde gladeliga, det kan jag säga er.»
»Och behandlingen — hvad var det
för ett särskildt slags
behandlingsmetod, som hufvudmannen för
rebellerna införde?»
»Nå, hvad det beträffar, så är en
dåre icke nödvändigtvis ett
dumhuf-vud, såsom jag redan anmärkt, och det
är min ärliga öfvertygelse att hans
metod var vida bättre än den
suspenderade. Det var ett högst förträffligt
system i sanning — enkelt — fyndigt
— inget besvär alls — kort sagdt,
det var öfverdådigt... det var...»
Här afbröts min värd i sina
betraktelser af en ny serie tjut, likartade med
dem, som nyss förut bragt oss ur
jämvikten. Denna gång tycktes de
likväl komma från personer, som voro
stadda i raskt antågande.
»Store Oud», brast jag ut, »dårarna
ha helt säkert kommit lösa!»
»Jag fruktar verkligen att så är»,
svarade Monsieur Malliard och blef
mycket blek. Han hade knappt
hunnit tala ut, förrän höga rop och
förbannelser ljödo nedanför fönstren, och
omedelbart efteråt blef det tydligt, att
några personer utanför försökte vinna
inträde i rummet. Dörren
bearbetades med någonting, som tycktes vara
en rlägga, och man skakade och bände
på fönsterluckorna med oerhörd
våldsamhet.
En scen af den fruktansvärdaste
förvirring följde. Monsieur Maillard
kröp till min ytterliga öfverraskning
under serveringsbordet. Jag hade
väntat mig mera beslutsamhet å hans
sida. Medlemmarna af orkestern, som
under den sista kvarten tydligen varit
för väl beskänkta för att kunna gå i
land med sina åligganden, sprungo nu
på fötter alla på en gång, och fattande
respektive instrument kraflade de sig
upp på sitt bord, där de samfäldt bröto
ut i »Yankee doodle», som de under
hela det följande tumultet gåfvo till
bästa — om inte i rätta tonen precis,
så åtminstone med öfvermänsklig
energi.
Men upp på själfva middagsbordet
bland buteljer och glas sprang den
samme herrn, som för en stund sedan
med knapp nöd hindrats från att våga
språnget dithän... Och vederbörligen
vorden hemmastadd därstädes,
började han hålla tal — en utan tvifvel
förträfflig oration, om man bara hade
kunnat höra hvad han sade! I samma
ögonblick begynte mannen, som hyste
sådan förkärlek för en snurras
prestationer att hvirfla rummet rundt ined en
viljekraft utan mått, och med armarna
utsträckta rätvinkligt mot kroppen, så
att han sannerligen såg ut som en
veritabel snurra, stötte han omkull
hvare-viga en, som råkade komma i hans
väg... Och när jag sedan fick höra
ett omänskligt smällande med korkar
och frustande af champagne,
upptäckte jag omsider, att detta härrörde
från samma person, som under
middagen uppträdt i egenskap af en
butelj med nämnda välsmakande dryck
såsom innehåll... Och grodmannen
äfvenledes — han kväkte och kväkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
