Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Maurice Rollinat. Med fem tolkningar af skaldens dikter. Till svenska af Sigrid Elmblad - Till natten - Den galnes stjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAURICE ROLLINAT
167
Albert Wolff i »Le Figaro» med en
glänsande artikel så att säga
presenterat honom för Pariserpubliken som
i ett enda slag »Les Nevroses» blef
boken och Rollinat mannen för dagen.
De litterära cirklarna öppnades för
honom, målare äflades om att få hans
karaktäristiska hufvud till modell och
till och med »la grande Sarah»
deklamerade vid flera tillfällen hans
dikter. Största entusiasmen framkallade
dock hans egen deklamation utaf dem.
Hans fängslande yttre, det fina
ansiktet med det mörka, manlika håret, de
flammande gråa ögonen den sonora
lidelsefulla stämman och hans
dramatiska temperament allt sammanlagdt
elektriserade med betagande makt
hans åhörare.
Så lefde han några år i Paris,
berömd och beundrad om äfven hans
senare arbeten »L’ Abime» och »Les
Apparitions» icke hade samma
sensationella framgång som »Les Nevroses».
Några år såg man honom i
sällskaps-lifvet och konstnärskretsarna. Men
under det hans verk i förnyade
upplagor såldes och lästes, fördystrades allt
mer hans sinne, och de fantasier han
gifvit lif åt togo honom fången. Det
hviskade i mörkret omkring honom.
Vid flygeln tyckte han sig se skelettet
af sin älskarinna, lockande honom med
graflika kärlekssånger. Hans hjärna
plågades utaf den lefvande begrafnes
alla kval, den förmultnande kroppens
fasa. Alla naturens former blefvo till
spöken för honom och gripen af
svårmodets skygghet försvann han
plötsligt från Paris till en undangömd vrå
i landsorten, där han i en oansenlig,
nästan tarflig bostad lefde ett
undandraget lif, utan att dock kunna
undandraga sig en förföljande inbillning,
som slutligen på det hospital, där han
sökte bot för sina förstörda nerver,
satte pistolen i hans hand och vid
femtio års ålder ändade ett lif, som
naturen gett så rika gåfvor.
Det är ofta nog som lifvet ger bevis
för riktigheten af Lombrosos teori om
»Irrsinn und Qenie». I det litterära
sällskapet »Les Hydropathes, som
Maurice Rollinat tillhörde, var han
under loppet af tjugofem år den tredje i
ordningen efter André Qill och Jules
Jolly, som slutade sitt lif på dårhuset.
Nedanstående dikter tillhöra alla »les
Nevroses» och dess afdelningar »Les
Refuges» och »Les Ténèbres».
Till natten.
När grämelsen uti sitt lömska agg
mitt hjärta stingande att såra vet,
jag flyr till natten; i barmhärtighet
med mina tårar blandar hon sin dagg.
På hennes vink, till värn mot smärtans tagg
hon hoppet tar till hjälp och bjuder det
att väcka drömmarnas bedräglighet,
tills kvalet söndras från mitt bröst likt slagg.
Om döda toners ljud mitt öra stör,
med tusen rösters ohörbara kör
i tysta sånger smärtan hon förtar.
Och då jag sorgsen, men ej sorgens träl
i tankar omedvetet ler, till svar
hon snabbt ett löje utaf månen stjäl.
Den galnes stjärna.
Med tankens kraft till drömmens slut jag
nått.
Min fot står still, vet ingen stig att gå,
I dag, i går, i morgon likaså
omkring mig lögn och skräck jag skådar
blott.
Ur djupet satans hånskratt klingar rått.
Hvart än jag flyr, ren säker att mig nå,
jag ser på lur den bleka fasan stå,
och dödens skugga sveper allt i grått.
Lys, du, min stjärna, på den galne ner,
som sitt förnuft begråtande du ser!
Lys i den natt, där annars allt förgår!
Lys, du min hälsas stjärna, lys till stöd!
Och lys mig framför allt, om i min nöd
själfmordets röd- och svarta blixt mig s lår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
