Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Sjukgymnastens saga. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
VARIA
tanken! En inackorderad herre har
förolämpat den unga, värnlösa
värdinnan och försökt sparka upp
hennes dörr sent på kvällen. Stenning
kommer till och använder sin styrka
med det resultat, att
kvinnofridstöraren kastas ut i förstugan. Dagen
därpå går Stenning och köper
förlof-ningsringar för sina sista resurser.
Han är gammalmodig i sina
hedersbegrepp.
»Jag har hyrt ett rum», säger han
i låg men bestämd ton till
fästekvinnan.
Och samma afton flyttar han till sin
nya bostad.
Det var i början af april. Valther
gick af och an i sitt rum. Åter
förälskad ! I hopplöst bryderi genom en
kvinna! Hvarför hade han inte sin
iars romanska, soliga humör? »En
kvinna mer, så mycket bättre!» Så
kunde inte han resonnera. En kvinna till,
alltså ansvar eller vanheder! Han
hade inte längre ungdomen att skylla
på. Men hans far var evigt ung och
utan ansvarskänsla! Paulas värd, den
rike bryggaren, hade kraft henne på
hyran, som hon inte kunnat betala den
första. Och han hade antydt, att det
kunde få anstå, om frun... Valther
skar tänder i raseri. Alltid skulle
kärlek och fattigdom tillsammans föda de
vidrigaste bryderier! Han hade trott
sig så säker på sin gymnastik och
sitt gårdsrum. Och nu!.. Hur kom
det sig, att excellensen först i dag
frågat, om han var son till major
Stenning, hans gamle kadettkamrat
från Karlberg, Stenning på
Upplänningarna? Excellensen hade sett helt
besynnerlig ut... Det där kunde han
väl ha frågat för länge sedan. Nå, en
excellens har ju så många gamla
bekantskaper att glömma bort!...
Han hörde hur det ringde och hur
någon gick och öppnade. En sonor
mansröst talade. Tyckte han inte, att
det var hans namn, som nämndes?
Steg närmade sig, det knackade på
hans dörr. Därpå steg någon utan
vidare in. En högväxt herre i pàis,
med elegant hållnings gråsprängda
mustascher, rosiga kinder och
blixtrande, blåa ögon. Det var hans far!
Valther blef lika blek som fadern var
röd. Han blef stående orörlig. Major
Stenning kastade af sig pälsen och
gick rakt fram till sonen. Deras
händer möttes.
»Jag har talat med Paula», sade
fadern utan omsvep. »Det var en ren
slump, att jag råkade min gamle
kadettkamrat, excellensen v. Bardt, som
hade reda på din förra adress. Jag
vet alltsammans, hon var inte svår att
genomskåda. Hon är dig värdig, en
god kvinna, en sådan, som man gifter
sig med. Låt nu allt gammalt groll
vara glömdt, Valther! Jag styr om
ert bröllop.»
Valther tog sig förvirrad öfver
ansiktet. Det var just likt fadern att slå
ner så där som en bomb!
Majoren bredde ut famnen. Sonen
gaf sig. Ingen kunde stå emot major
Stenning. Han hade vårbrytningens
stämning öfver sig året om.
Han kysste sonen på pannan, sköt
honom så ifrån sig och utbrast lifligt:
»Sen resa ni till Paris, där du öppnar
eget institut, gosse! Jag har inte för
för ro skull underhållit en dyr
lifför-säkring, tills jag fy Ide 60 år.
Bryggar-brackan har fått betalt,
ventre-saint-gris! Och vid mitt ideal, Henri quatre,
vore du inte min son, så unnade jag
dig inte Paula!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
