Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Ljudafläsningar. (1902—1903.) Af O. Winslow - I. Inledningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«*^y?«
’""»Wll¾a -.■vtZ^eSZ’
LJUDAFLÄSNINGAR.
(1902—1903).
Af o. winslow.
I.
Inledning.
T judafläsningen får väl i allmänhet
-’-’ anses omfatta de ljud, som
härstamma från djurvärlden äfvensom från
den s. k. döda naturen, då ju dessa
ljud erbjuda största svårigheterna för
en afiäsning. Men äfven de ljud, som
härstamma från människovärlden, äro
ej alltid så lätt afläsliga. Visserligen
afläsa vi allmänligen obehindradt nog
de ljud eller ord, som frambringas
inom vårt eget språkområde, men
påträffa vi en person med en förut ohörd
dialekt, så kan det lätt nog hända, att
personens tal nästan faller helt utanför
vår ljuduppfattningsförmåga.
Ännu sämre gestaltar sig
belägenheten, om vi höra en person med ett
helt främmande språk. Då ter sig lätt
personens hela tal såsom ett enda
oar-tikuleradt ljudande. Likartadt är
förhållandet, om man hör en sång, hvars
text man ej känner; det hela är blott
toner och biljud utan något som helst
begripligt ordinnehåll. Men få vi
texten i synlig och begriplig gestalt
framför oss, så tycka vi helt visst, att
hvart-enda sjunget ord är ett genomtydligt
och lättuppfattligt ljud.
Något likartadt med sist omnämnda
förhållande är det äfven med
ljudaf-läsningen i mera inskränkt bemärkelse.
För den afläsningsvane personen
framställer det eller det ljudet ett lika
be-stämdt artikuleradt ljud som någonsin
ett människoord, men för den
afläs-ningsovane är det hörda ljudet endast
en oredig, tämligen åtskillnadslös
ljudmassa.
Dock är det sist om
afläsningsför-hållandet anförda endast delvis riktigt.
Vissa afläsningsljud — t. ex. en god
del husdjursläten — äro helt visst
afläsliga för hvem som helst, andra åter
— såsom klockljuden: ka, na, kna,
bjällerljuden: ing, ling, kling — fordra
helt liten öfning för att kunna afläsas,
men somliga, så väl djur- som
naturljud, äro besvärliga nog för en korrekt
afiäsning.
Författaren behöfde sålunda — för
att kunna någorlunda bestämdt angifva
vagns- eller kärrljudet (kärr, khärr) —
månader af beaktande, och ändå var
ljudet någorlunda från början läsligt,
och man kunde, med någon kännedom
om bokstafsljudens uppkomst, tämligen
apriori säga, att ljudet måste under
gifna förhållanden vara kärr eller khärr.
Äfven de mera beaktade djurens
läten äro emellanåt svårbestämda. Så
är förhållandet med t. ex. skatans,
tuppens och lärkans ljud. Hvad
skatans läte angår, kan det måhända vara
nästan skamfullt att framställa det
såsom svårläst, då det är tämligen både
enkelt och kort, men författaren har
helt visst användt två à tre års
akt-gifvande på skatans läte, innan han
ansett sig så där helt på det klara
med detsamma.
Hvad tupplätet angår, så är detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
