Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Arthur Schnitzsler. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
VÄRJA
ten i en duell af en man, med
hvil-kens hustru han stått i förbindelse.
Och just detta, att Fritz kort före
duellen liksom i en dröm anar, att
han kanske kunde lärt sig älska denna
sköna varelse djupt, om han finge
lefva, ger skådespelet en ännu
starkare prägel af vemod. Äfven öfver
detta verk hvilar en äkta
wienerkolo-rit, en dämpad, varm, melankolisk
stämning.
Från denna utvidgade form med
samma motivkrets som i »Anatol»,
har Schnitzsler gång på gång vändt åter
till enaktaren, som synes vara ett af
hans starkaste områden. Främst står
en samling från år 1899, där två
stycken äro fulländade konstverk i sin
art och synnerligen väl egnade för
scenen, ehuru nog mycket svårspelta.
»Die Oefährtin» har uppförts i
Stockholm och jag erinrar mig, att
Fredrikson i hufvudrollen var den ende, som
löste sin uppgift. I detta lilla
skådespel äro fyra människors öden inväfda.
Det är ett mästerprof på den art
dramatik, som Ibsen omfattat på äldre
dagar, då all handling ligger liksom
i perspektiv bakom människorna
och endast aftonsolen ännu lyser öfver
dem, för att antingen följas af en mörk
natt eller af en ny morgonrodnad.
Här sker afvecklingen efter ett
dödsfall. Det är en konstnärlig
koncentration, som blott en så långt
drif-ven kultur som den europeiska kan
uppvisa.
»Der griine Kaxcadu» är en med
genial säkerhet gifven lidelsefull interiör
från ett värdshus i 1789 års Paris, där
skådespelare utföra improviserade
scener inför dekadence-adeln. Här glider
skådespelarkonsten, som blott ger
skenet af lifvet på ett ohyggligt sätt
in i lifvet och ute på gatan
börjar det största skådespelet,
revolutionen.
I en senare samling enaktare,
»Le-bendige Stunden», fäster man sig vid
»Literatur», en bitande kvick satir på
den moderna litteratursjuka, som
heter: Bikt.
Schnitzsler har äfven försökt sig på
problemdramatik, utan att lyckas.
»Freiwild» — i tre akter — är en
tråkig skildring af en bekant duellaffär,
»das Vermächtnis» är vida bättre, men
har framför allt en mycket stark första
akt, med hvilken skådespelet bort
sluta.
En gång har han dock lyckats med
ett stort drama i fem akter, skrifvet
på en utmärkt blankvers, »DerSchleier
der Beatrice»; den italienska
bakgrunden från renässansen, Bologna,
beläg-radt af en öfvermäktig fiende har gett
dramat en het och lidelsefull färg och
det skulle vara intressant att se, om
det lämpade sig för scenen. De olika
figurerna förefalla ej vara tillräckligt
individualiserade härtill. Beatrice är
en gåtfull uppenbarelse, som vore
förtjänt af en mera utförlig analys än
som kan komma henne till del här.
Beatrice, född af fattigt folk, förlofvad
med en soldat, sedan älskarinna åt en
berömd diktare och så hertigens maka,
det är en snabb utveckling på några få
timmar! Men den är motiverad af den
öfverhängande faran utifrån, då lifvet
förtätas så, att evigheterna bli
sekunder. Men själf vet hon knappast hvad
hon anstiftar för ondt, hon märker
blott, att hon blir älskad och beundrad,
men går hela tiden omkring som i en
saga, där barnet leker med människor
i stället för dockor. Och ändå ta både
soldaten och diktaren, eljes den mest
betydande figuren i dramat, lifvet af
sig för hennes skull. Egendomligt nog
är Beatrice ju förvånande lik ingen
mindre än Almqvists beryktade
Tinto-mara.
På den rena berättelsens område,
som Schnitzsler odlat mindre, har han
åstadkommit en mindre
anmärkningsvärd roman och flera smärre fina
noveller, där motiven ofta utgöras af ett
själfullt kombinerande från den
hemliga kärlekens värld, diktade med sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
