Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Valja. Af Leonid Andrejev. Öfvers. för Varia från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄLJA
429
kars vana lilla sjöjungfru, som var
så stilla, sorgsen och god!
För det mesta var det dock elaka,
rysliga människovidunder, som trädde
fram för Välja. Sedan, i nattens
dunkel, kommo de flygande på spetsiga
vingar, luften hven om deras hufvud,
och deras ögon brunno som röda kol.
Andra likadana vidunder slöto sig
kring dem, och nu försiggick något
hemlighetsfullt, förskräckligt. Skratt,
hvasst som knifseggar, utdragna
jämmertjut, ett flygande med tvära
kastningar, likt läderlapparnas, sällsam,
vild dans vid blodrödt sken af facklor,
som svepte röda rökmoln kring sina
krökta eldtungor, människoblod och
bleka, afhuggna hufvuden med svart
skägg.
Allt detta var förnimmelser utaf en
och samma gåtfulla, oförnuftigt onda
makt, som blott vill förgöra
människan, vredgade, hemlighetsfulla
vålnader. De fyllde hela luften omkring
Välja, dolde sig bland blommorna, de
tisslade och tasslade och pekade med
långa, knotiga fingrar på honom. De
tittade fram bakom det skumma
rummets dörrar, de fnissade och väntade
blott på att han skulle gå till sängs,
för att sedan börja sin stumma flykt
ofvanför hans hufvud. De
kikade in ifrån trädgården genom de
svarta fönstren och gräto klagande i
vindilarna.
Allt detta ondskefulla, förfärliga tog
gestalt utaf kvinnan, som kommit för
att taga Välja. Mycket folk kom och
gick i Qrigorij Aristarchovitjs hus, och
Välja mindes ej deras ansikten, men
detta ansikte lefde i hans minne. Det
var så långsträckt, magert och
gul-blekt som på en död och log ett
listigt, tillgjort leende, som skar två
djupa veck på sidorna om munnen. Den
dag denna kvinna toge Valje, skulle
han säkerligen dö.
»Hör du», sade Välja en dag till
tanten och såg upp från sin bok. »Jo,
hör du», upprepade han med van-
ligt noggrannt allvar och fäste på
henne sin blick, som alltid skådade
rakt in i ögonen på den, som han
talade med, »jag skall kalla dig för
mamma och inte för tant. Det var
bara dumheter, som du sade, att det
där fruntimret var min mamma. Du
är min mamma och inte hon».
»Hvarför tror du det?» frågade
Nas-tasia Filippovna förvirrad liksom en
skolflicka, som fått beröm. Men
glädjen i hennes röst var blandad med
oro för Välja. Denne hade blifvit så
besynnerlig, så ängslig. Han, som
alltjämt legat ensam, var nu rädd att
göra det, och om nätterna talade han
ofta i sömnen och föll i gråt.
»Jo, så är det. Jag kan inte förklara
hvarför, men du kan ju fråga pappa.
För han är också min pappa och inte
min farbror», förklarade gossen
be-stämdt.
»Nej, Välja lilla, det är sanning, att
hon är din mamma».
Välja funderade litet och svarade så
med samma tonfall som Grigorij
Ari-starchovitj:
»Jag begriper inte, hvarifrån du du
fått en sån lust att säga emot».
Nastasia Filippovna skrattade men
på kvällen, då hon skulle gå och lägga
sig, hade hon ett långt samtal med
mannen, hvilken dundrade som en
bastrumma, svor öfver pratmakare och
flickslinkor och därpå följde sin maka
in i Valjas rum för att se på den
sof-vamde gossen. De stodo länge tysta
och betraktade det slumrande lilla
ansiktet. Ljuslågan fläktade i Qrigorij
Aristarchovitjs darrande hand och gaf
något fantastiskt liflöst åt detta
ansikte, som var lika hvitt som kudden
det hvilade på. Det föreföll, som om
de svarta ögonen, lugna och stränga
skådade emot dem från de stora
mörka fördjupningarna under
ögonbrynen och fordrade svar på något,
bådade ofärd och oanad sorg, medan
läpparna krökte sig till ett besynnerligt
hånfullt löje. Öfver barnets hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
