Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - Gina Ranjicic — zigenarskaldinnan. Några drag ur ett äfventyrligt lif. Af Sigurd P. Sigurdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GINA RANJ1CIC – ZIGENARSKALDINNAN 461
I himlen och på jorden här
nu lyser klart hans kärleks ljus —
men till mitt hjärtas dunkla natt
väl aldrig tränger kärleks ljus.
Och vinden suckar, som om han
ett hjärta äger fullt af ve:
>I grafven multnar nu din man,
och du kan mot en annan le!»
Så, ensam, öfvergifven står
jag här i midnattstimmans stund
och håller kring min älskling nu
med vinden blott så trogen vakt.»
Om Gina också aldrig riktigt älskat sin man, Gabriel Dalenes, följde henne hans minne likväl till det land, dit albanesen förde henne och där han sträfvade att uppfylla alla hennes mest egensinniga önskningar. I rik albanesisk dräkt red hon en gång på en präktigt smyckad häst genom Adrianopels gator, då hon med ens varseblef sin fosterfar, sin mördade mans bror. Vanmäktig sjönk hon af hästen,
men svågern-fosterfadern hade till all lycka ej igenkänt henne. Då hon kom till sans, gjorde henne Kipetaren så häftiga förebråelser, att Gina i förargelsen rymde från Adrianopel. Men redan efter tre dygn återvände hon till sin älskare, »hvars ögon stungo som ormar» (keske yakha puskavena sar sapuno).
»Kipetaren» trädde i Adrianopel i tjänst hos en »handelsförening», hvars transporter han som betäckning åtföljde till Serbien, Bosnien och ungerska gränsområdet. Gina följde honom troget på dessa mödosamma färder, ehuru hon visste, att det äfven rörde sig om röfveri, ty Gina själf
berättar, att hennes älskare åt albanesiska röfvare förrådde just de köpmäns varor, som han var satt att bevaka.
Oaktadt Gina af sin »kipetar», som verkligen tycks hafva älskat henne, erhöll de dyrbaraste skänker ur det röfvade godset, kunde hon, ehuru det vilda lifvet nog behagade henne som zigenerska och excentrisk kvinna, dock icke förlika sig med de ständiga striderna och de otaliga farorna, utan bad
ofta och ifrigt albanesen att återvända med henne till Konstantinopel, något som han dock icke ville, — af hvilket skäl visste nog Gina likaväl som han. Slutligen yrkade Gina allt ifrigare härpå och efter 2 års sammanlefnad med Korachon ville Gina em natt rymma från honom. Hans släktingar
förrådde henne emellertid och i vredesmod sårade albanesen Ginas vänstra kind så svårt med sin handschar (knif), att hon hela sitt lif fick bära ärret därefter. »Kipetaren» kunde endast försona sin älskarinna genom att begifva sig på väg till Serbien att uppsöka hennes släktingar. Gina
sålde han på tre månader åt en ungrare i Adrianopel, Andreas Kovaes, som efter revolutionen i Ungern
bosatt sig i denna stad.
I dennes hus — rörande Kovaes kunde eller ville Gina aldrig lämna någon upplysning — knöt Gina ett nytt kärleksförhållande, men hvem den mannen var, ville hon aldrig meddela. Hon kallar honom i sina dikter från den tiden endast »den hvite mannen». Dessa dikter kasta förresten ett särskildt ljus öfver hennes förhållande till »Kipetaren» och äfvenså öfver hennes vankelmodiga karaktär. I en af
dem — hvilken jag här sökt återgifva — kallar hon sig t. o. m. hans slafvinna. Den är skrifven till »den hvite mannen».
»Ilsnabbt rusar lifvet framåt
utan värde, utan gåfvor,
ilar, snabbt i fröjd och smärta,
så i dag, som ock i morgon.
Svala skuggor under trädet,
blomsterdoft i rummets stillhet —
älskling, under vårens trängtan
låt oss hastigt lefva, älska!
Snart min »kipetar» är åter,
när i grönska skogen klädes,
då jag öfvergifven sjunker
samman såsom hans slafvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
