Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Skuggan. — En liknelse. Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
VARIA
vid hvilket vi sutto, kunde hvar och en
af oss församlade iakttaga blekheten
på sitt eget anlete och den oroliga
blicken i kamraternas sänkta ögon.
Och likväl skrattade vi och gjorde oss
glada på vårt sätt — som var
hysteriskt — och sjöngo Anakreons sånger
— som äro en galenskap — och
drueko flitigt, ehuru det purpurröda
vinet påminde oss om blod.
Men det fanns ännu en inne i
rummet — den unge Zoilus. Död och
utsträckt till sin fulla längd låg han,
höljd i svepskrud — skådeplatsens
genius och demon. Ack, han hade
ingen del i vårt lustiga skämt, utom
det att hans anlete, vanstäldt af
sjukdomen, och hans ögon, i hvilka
Döden blott till hälften släckt pestens
glöd, syntes oss taga det slags
intresse i vår glädtighet, som de
afsom-nade till äfventyrs taga i deras
glädtighet, hvilka äro dömda att dö! Men
ehuru jag, Oinos, kände den dödes
ögon riktade på mig, tvang jag mig
till att icke förnimma bitterheten i
deras blick, och oafvändt skådande
ned i ebenholtsspegelns djup sjöng
jag med hög och klingande röst
Teos-sonens sånger. Men mina sånger de
tystnade efter hand, och deras eko,
som sväfvade vida omkring bland de
svarta draperierna i rummet, blef
svagt och otydligt och dog bort. Och
se — från dessa samma svarta
drape-rier, biand hvilka sångens eko
förtonat, trädde där fram en mörk och
obestämd skuggbild — en skuggbild
sådan som månen, då han står lågt
på himmelen, skulle kunna skapa af en
mans gestalt. Dock var icke det en
mans skugga och icke en guds, ej heller
något kändt föremåis. Och skuggan
rörde sig en stund af och an bland de
svarta draperierna samt slog sig
slutligen till ro — fullt synlig — på
koppardörrens yta. Men skuggan var
formlös och sväfvande och obestämd,
och det var hvarken en mans eller en
guds skugga — icke en grekisk guds,
icke en kaldeisk guds, icke en
egyptisk guds. Och skuggan dröjde på
kopparfältet, nedanför
dörrinfattningens båge, och den flyttade sig icke
och talade icke, utan förblef blott
orörligt stilla. Och dörren, där skuggan
funnit hviÜa befann sig, om jag minnes
rätt helt nära den unge Zoilus’ fötter,
där han låg i sin svepskrud. Men vi
sju, som sutto tillsammans och hade
sett skuggan komma fram ur
draperierna, vågade icke stadigt betrakta
den, utan sänkte våra ögon och
blickade ’oföränderligt ned i
ebenholtsspegelns djup. Slutligen talade jag,
Oinos, några ord med låg röst,
frågande skuggan om dess hemvist och
namn. Och skuggan svarade: »Jag
heter Skugga, och min boning är
nära katakomberna i Ptolemais... och
tätt invid dessa töckenslätter, som
gränsa till Charons mörka flod.» Men
då sprungo vi, de sju, upp från våra
platser och stodio där skälfvande och
darrande och slagna af skräck, ty de
ljud som hördes när skuggan talade,
voro icke ljud från någon som hälst
enstaka varelses läppar, utan från en
myckenhet människors, och i tonfall,
som växlade och mångdubblades från
stafvelse till stafvelse, nådde de
dunkelt och sorgset våra öron, talande
med tusen hänsofna vänners
välbekanta röster –––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
