Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Drottning Kristinas falkenerare. Af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINAS FALKENERARE.
Af ULLA LINDER.
"Cwert Svantesson var 14 år, då han
-^ första gången reste från de stora
löfs ko garna och de vidsträckta,
bördiga åkerfälten kring Insjöborg och upp
till hofvet i Stockholm. Han skulle ut
och få en smula »pli» på sig, se världen
och människor af värld och så hälsa på
farfadern, den gamle hedersmannen
och krutgubben, som för sitt
välförhållande under kriget mot papisten under
salig kungens befäl af »den nådiga
Fröken» blifvit hugnad med adelskap
och en liten hofsyssla.
Resan ditupp var nog så lång och
ledsam, men det blef så mycket
underbarare sedan. Ewert var alldeles
huf-vudyr af allt det myckna förunderliga
och ovana han såg och hörde och af
prakten vid de hottester, dit farfadern
tog honom med.
Men underbarast af allt var den
nådiga Fröken, drottning Kristina
själf.
Hon var det vackraste och
förnämaste och finaste Ewert Svantesson
någonsin kunnat drömma om i sin
oerfarna gossefantasi. Bara en gång
— vid en fest på slottet — hade han
sett henne, men det var honom nog.
Han hade stått inklämd långt borta
i ett hörn af den stora danssalen för
att ostörd och i all stillhet få se på
de dansande. Hon var den som kom
först, förd vid handen af en lång,
vacker, mörkhyad herre — grefve
Magnus De la Gardie hviskade man
omkring honom. Ewert kände sig,
som om han gått i sömnen, han stod
och stirrade på henne med spända,
vidöppna ögon, han blef het och kall
om hvartannat, tyckte att han skulle
vilja falla på knä inför henne och
kyssa golfplankan under hennes fot,
men kom sig ej för med annat än
bara se och se. Hvarje natt drömde
han sedan om henne, tyckte att han
trådde dansen med henne, gjorde
sådana käcka och på samma gång
sirliga svängar och bugningar, — eller
att hon var i fara och räddades af
honom — eller någonting sådant lika
vidunderligt. Men om dagarna gick
han i en ständig bäfvande rädd
längtan att få se henne ännu en gång,
kanske rent af möta henne ansikte mot
ansikte i någon trappa eller korridor.
Så en dag skulle drottningen på jakt
— det var hennes älsklingsnöje just
då — och hofvet följde med, så många
som kunde styra en häst i galopp.
Fastän Ewert då för tiden var
kort-vuxen och späd för sin ålder, skaffade
farfadern i alla fall en häst och lät
honom rida med bland ungdomen.
Han skulle ju se sig om nu och lära
hofseder och skick, var meningen.
Men Ewert Svantesson var af
naturen blyg och skygg — blott i
drömmen blef han djärf och dristig —han
förstod ej att hålla sig framme
och göra sig god vän med småpagerna
och de unga fänrikarna och
nofjunk-rairna. Därför gick det så, att när de
andra slogo sig ned i gräset omkring
de medförda matkorgarna och
öl-kaggarna, var det ingen som bjöd
Ewert att följa exemplet, och han var
för stolt och för blyg att göra det
oombedd.
I stället fördjupade han sig vidare in
i skogen, lät hästen gå för slappa
tyglar hvart han ville och försjönk själf
i tankar och drömmar. Men med ens
ryckte han till sig tyglarna så hårdt, att
hästen så när sjunkit ner på hasorna.
Det hade kommit någon ridande
rakt emot honom, han märkte det ej,
förrän ett stort rödt fuxhufvud var
alldeles inunder ögonen på honom. Då
lyfte han på hufvudet och fick se —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
