Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Sveriges och Danmarks sista strid. (Duellen på Saltholmen, juli 1819.) För Varia af R—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES OCH DANMARKS SISTA STRID.
(Duellen på Salthc
För Varia
"C n händelse, som timade för
myc–’-’ ket länge sedan, ej mindre än för
85 år sedan, kan man ju mycket väl
benämna med ofvanstående rubrik.
Det var nämligen en duell, utagerad
mellan den svenska öfverstelöjtnanten
Brunow och kaptenen vid danska
flottan Oraube, hvilken strid på sin tid
lär ha väckt ett oerhördt uppseende
och följts på bägge sidor om Sundet
med den mest spända uppmärksamhet.
Vi behöfva ej gå tillbaka till Jösse
Eriksons dagar, han som spände de
svenska kvinnorna för plogen, ej heller
till Carl X Gustafs, som frammanade
allt hvad ädelt och fosterländskt fanns
i Köpenhamn för att försvara den sista
fotsbredden af det danska landet och
dess hufvudstad mot den svenske in- .
kräktaren, för att finna, huru de, som
alltjämt bort vara bröder, hyst
ganska fientliga känslor och vid mer än ett
tillfälle visat prof på allt annat än
sympati för hvarandra.
En återuppvaknande bitterhet hade
äfven uppstått efter freden i Kiel 1814
och var bragt till sin kokpunkt, då
ifrågavarande duell inträffade, hvilken,
om vi så få uttrycka oss, genom
öf-verstelöjtnant Brunows vackra och
modiga uppförande gjorde »god blod»
mot svenskarne i Köpenhamn och
Danmark samt uppväckte entusiasm
för honom i Sverige.
Dessa tider ligga långt tillbaka och,
förmoda vi, komma aldrig igen.
Brö-drahatets hvassa egg har så
småningom blifvit afrundad genom de alltmera
sig yppande beröringspunkter, som en
mäktig civilisation haft att erbjuda,
och hvarigenom de tvänne ädla fol-
Imen, juli 18190
AF R—D.
ken lärt sig att älska och värdera
hvar-andras förtjänster och goda
egenskaper och, såsom vi hoppas, att glömma
hvarandras fel och svagheter.
Nedanstående lilla berättelse hafva
vi ur en för många år sedan afliden
svensk officers efterlämnade
anteckningar, hvilken såsom fänrik först vid
»konungens värfvade regemente» samt
sedan vid »Andra
lifgrenadierrege-menetet» var samtida med, för att ej
säga ögonvittne till en del af denna
händelse.*
Diedrich Brunow, öfverstelöjtnant
och förste major vid Norra skånska
infanteriregementet, var en af de
tappre finnar, som efter det
hjältemodiga försvaret af sin fosterbygd
hellre öfvergaf densamma och fortfor
att vara svensk än att blifva ryss.
Ehuru ful, fattig och enögd, hade
han lyckats förvärfva sig tiflgifvenhet
och kärlek af ert äldre fruntimmer,
fröken Charlotte Barnekow, med
hvilken han blifvit gift, och därigenom
kommit i en lycklig och oberoende
ställning. De nygifta tillbringade
smekmånaden på ett litet ställe, som
han hyrt strax utanför Christianstad,
vid namn Wrangelsdal, en af de
många välbyggda arrendegårdar, som
framlidne h. exc. baron Wrangel hade
upprättat på sitt stora gods Araslöf.
Brunow och hans Lotta voro ett
par särdeles älskvärda människor,
kvicka och angenäma samt hvarandra
uppriktigt tillgifna — men den gamle,
fule och förut fattige soldaten hade fått
en frestare i en späckad plånbok.
* Min fader).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
