Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Henrik Ibsen. Af Jessie Bröchner. Öfvers. från förf:s manuskript. Med 10 illustrationer efter originalfotografier för Varia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSEN
685
i ansiktet, ett synnerligen lyckligt
och originellt uttryck. Werenskjold
målade först ett mindre, mer alldagligt
porträtt, men en dag sade han till
Ibsen, att så hade han egentligen icke
tänkt att måla honom. »Hur då?»
frågade Ibsen. Werenskjold förklarade,
hur han tänkt sig porträttet: Ibsen
»paa vidderne», afton, dal nedanför,
fjäll bakom, ett par strålar från den
nedgående solen belysande honom
och fjälltopparna — väl ej en direkt
illustration till Ibsens storartade dikt
>Paa vidderne», men den stämning,
hvartill några rader i dikten tyckas
vara ett ackompagnemang — det var
diktaren Werenskjold önskade
framställa. Ibsen blef genast ifrig och
intresserad. »Ställ bort den andra»,
sade han, »vi skola ta itu med den
här.» Werenskjold förklarade: »Först
den ena, så den andra.» — Då det
senare porträttet påbörjats, var Ibsen
som förvandlad. Den vanlige,
skeptiske Ibsen med det sammansatta,
mångtydiga uttrycket, med de sökande,
misstänksamma ögonen, som tyckas
hälft observera intresseradt, hälft le
föraktfullt åt människornas dårskaper
och futtighet, var fullkomligt
försvunnen, och han stod där orörlig som en
bildstod, den personifierade
viljekraften med diktarens vidtskådande öga,
just så som Werenskjold tänkt sig
honom på duken. Detta var 1895. »Få män
af hans ålder», säger Werenskjold,»
kunde ha stått så som Ibsen.» En
läkare yttrade också en gång, att Ibsen
var Norges starkaste man, ty han hade
aldrig varit sjuk en enda dag. Då
Ibsen hörde detta, sade han: »Det är
alldeles riktigt.» Ibsen har flerfaldiga
gånger målats och modellerats, och
säkerligen är det icke många stora
män, som varit så exemplariska
modeller som han. Stefan Sinding ger
samma omdöme om honom som
Werenskjold: »Ibsen står så orörlig som
en bildstod.» Då Sinding hade slutat
sin »Barbar-kvinna», kom Ibsen upp
på hans atelier. Det var i Rom. Liszt
hade förut sett statyn och uttömt sig
i loford. Ibsen beskådade den mycket
noga, utan att dock visa något tecken
till beundran. Sinding började känna
sig missmodig, men just då Ibsen stod
i beredskap att gå, uttalade han lugnt
det enda ordet: »Stort.»
Under loppet af år 1874 besökte
Ibsen Norge efter tio års frånvaro,
tio år som på ett genomgripande sätt
förändrat icke blott Ibsens
förhållanden utan äfven fosterlandets tankar
om sin nu ryktbare son. Vid den
hyllning studenterna bragte Ibsen höll
denne ett tal, som präglades af manlig
öppenhet. Han sade, att han,
oak-tadt det blifvit honom ett oafvisligt
behof att återse sitt fädernesland, hyst
allvarliga, djupa farhågor rörande det
sätt hvarpå hans landsmän skulle
mottaga honom. Hans böcker hade rönt
stort erkännande, men han kände sig
osäker beträffande sin personliga
ställning till landsmännen. Det tjänade till
intet att fördölja det, ett missförstånd
hade uppstått, och så vidt han kunde
se, ett missförstånd af dubbel natur.
Man tyckte, att han med oförlåtlig
bitterhet tecknat sina personliga
erfarenheter från fosterlandet, och det
hade lagts honom till last, att han
angripit en del norska förhållanden, som
många på intet vis ansågo böra
klandras. Hans tanke vore nu, att han
ej på något bättre sätt kunde bidraga
till firandet af denna glädjedag, då så
stor heder bevisats honom, än genom
en själfbekännelse. — Hans enskilda
förhållanden hade aldrig varit det
omedelbara ämnet för något af hans
arbeten; de hade ej tryckt honom så
synnerligen mycket. Hvad hans
skrifter för öfrigt beträffade, hade det först
sent blifvit honom klart att det att
författa hufvudsakligen var att se, och
att endast det genomlefvade kan ses af
författaren och mottagas af läsaren.
Och han hade skrifvit icke blott om
det som kunde sägas stå öfver hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
