Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Markol. En hungerfantasi. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKOL.
EN HUNGERFANTASI.
Af MARIA JOUVIN.
T^xet led mot kvällen.
*~* Ljus började tändas kring
gator och torg, började glimma fram från
butiker och restaurationer; flammade
upp i en rad malvafärgade
glödlampor, som speglade sig i en svart och
mairmorstilla kanal. Uppe på det
mörka torget flämtade lågor här och där
upp ur marknadsståndens glaslyktor;
strök man förbi någon af gränderna
som förde ditupp, såg man ett färgadt
skuggspel af ansikten och händer röra
sig i ljusdunklet öfver ståndens
nedfällda luckor, och man hörde långa
signaler framstötas ur barntrumpeter.
Markol dref fram och åter tillbaka
på den stora affärsavenyen nedanför
torget, på samma sätt som han drifvit
hela dagen, under förmiddagen i
decembersolens blek-kalla sken — ibland
följande huskonturemas skuggor, som
blåvioletta kröpo utefter
trottoarkanten stundom också in i själfva
skuggan där den föll som tätast — i
portgångarne och under broarne —; nu på
eftermiddagen i det elektriska ljusets
isblå störtfloder som bröto fram ur
butikernas höga spegelglasfönster.
Klockan var fem och Markol hade
ännu ingenting ätit på dagen, han
hade ingenting ätit sedan föregående
dag, och då hade det varit ganska
knappt med hvad han hade förtärt —
några torra franska bröd till någon
de-kokt på kaffesump och brunnsvatten.
Han pressade sina kalla fingrar
kring käppens förgyllda silfverkrycka,
och stannade med smärtsamt
hopdragna ögonbryn framför ett
herrekipe-ringsfönster, innanför hvilket dagens
sista mod spelade ett tema af sin
uppsluppna melodi i en massa
färglysan-de kravatter, blixtrande kråsnålar och
solidt formade käppkryckor i blän-
kande silfver och dämpad guldglans.
Markols blickar irrade öfver stoff
och färgspelet innanför
spegelglasrutan och stannade vid de många
käppkryckorna, som stödde sig mot det
blanka fönstret i jämnhöjd med hans
ögon — och genom hans sinne
böljade i snabb följd en serie
påminnelser, ingifna af de föremål öfver hvilka
hans blickar gledo. Han kunde i
sanning ej blicka genom något af de
blixtrande butikfönstren utefter avenyen
utan att de — hvar och ett — hade
något att säga honom, de lika mycket
som den tömda garderoben, de tomma
byrålådorna och de tomma väggarne
i hans eget tomma och kalla rum. Han
behöfde blott gå förbi de fyllda
bodfönstren för att påminnas om allt hvad
han själf en gång ägt och sedan
nödgats afstå ifrån — frivilligt visserligen,
men dock ej utan en hel del
plågsamma känslor. Och alltsamman hade
gått samma väg, alltsamman hade
hamnat vid ett litet rektangulärt torg
i utkanten af staden — i en liten
dunkel bod med en grön lykta öfver
dörren för att i mörkret vägleda sådana
kunder, som fruktande dagsljuset —
sökte skymningen för sina affärer.
I början hade Markol tagit det hela
filosofiskt, och tvånget till allt större
inskränkning visade honom, att det
blott är de rika möjligheterna, som
skapa de många och kostbara
vanorna, och att den tvungna
begränsningen visar huru få lifsbehofven
egentligen äro.
Först hade han burit bort
omega-uret med de dubbla guldboetterna, ett
fickur — resonnerade Markol — ett
fickur behöfver man strängt taget inte
i en stor stad, där det litet hvarstans
finnas klockor, som både synas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
