Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Ur Ture Bergs bref. (Första högen.) Af Fredrik Vetterlund - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR TURE BERGS BREF.
(FÖRSTA HÖGEN.)*
Af FREDRIK VETTERLUND.
I.
När jag nu, gamle vän, nedskrifver
dessa minnen från vår gemensamma
skoltid, så ser du nog att jag inte
precis nämner det väsentligaste oss
emellan, de starka intryck vi två som nyss
uppvuxna ynglingar rönt tillsamman
och som för alltid blifvit en del af
våra egna jag. Spelar något af allt
detta in igen, som det gjort tusen
gånger i våra samtal och bref, så är
det ju bra och angenämt. Men i kväll,
då jag åter sitter vid mitt gamla bord
i mitt gamla hem, vill jag snarare
samla något af det vi inte hade
gemensamt, det som jag såg med
mina ögon blott, och så vill jag tala
om för dig, hur de te sig för mig
nu långt efteråt, dessa interiörer och
figurer, som redan börjat stå med
osäkra konturer och småningom blifva
skuggbilder.
II.
Kommer du ihåg våra första
skolår? Hade man ej då för det mesta
en känsla af osäkerhet? Man kom
ut från hemmet, äfven om man som
vi hade det i staden, från hemmet,
där ens själs sagor alltsedan den
första, omedvetna barndomen hviskade
i vrårna. Från hemmet, som man
kände i hvar krok, och från det
uteslutande umgänget med de intima
kamraterna, som kommo och gingo
hemma. I stället råkade man in i en hel
* Dessa spridda stämningsnppteckningar
ha tydligtvis icke anspråk på att vara
något i riktning af berättelse, af
sammanhängande litterär skildring, och få icke tagas
för annat än de äro.
Förf.
svärm främmande, ibland fiendtliga
och brutala pojkar, där det gällde att
vakta sig för eller hämnas
förolämpningar, att hålla uppe sin värdighet i
sina egna och kamraternas ögon.
Mot de större pojkarne var man
rättslös, och nybörjaren var allas
hund — om han tålde det.
Men småningom utskildes
kamraterna i olika grupper och bestämda
individer. Frändskap i instinkter knöt
vänskapsband, tillfälliga eller varande.
Somliga pojkar voro rena barbarer,
fast de gingo i storskolan, men ofta
starka och fruktade i slagsmålen.
Andra tillhörde redan bestämdt
intelligensen.
Hvad det är längesen! Men hvad
jag ändå minns de olika typerna.
Några förblefvo en ju alltid
främmande eller försvunne snart. Andra
följde en klass efter klass, blefvo
småningom verkliga kamrater, när vi
blefvo ynglingar, förändrade,
utvecklade. ,
Kommer du ihåg Gustaf Vickberg
och Nils Gustafson, »långe
Gustafson», som strax tillhörde
intelligensen ? Gustaf Vickberg var då en liten
satt pojke med godt hufvud, ja, och
med en värdighet, som han medvetet
komiskt underströk. Han hade ett
organ att deklamera med, kunde språk
och isynnerhet historia och var mycket
»mogen» för sina år.
Nils Gustafson — jag undrar, minns
du riktigt honom ? Han var ju
mycket äldre än vi andra, var alltså »lång»,
fast bred och fryntlig tillika, och af
bondeursprung högt uppifrån landet,
från något så fantastiskt tror jag som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
