Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Bertha von Suttner. Hennes lif, litterära författarskap och fredsverksamhet. Af I. A. Davidsson - Bertha von Suttners litterära författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyvärr alltför ofta finner i våra
kultursamhällen, dessa människor, som sakna
naturlighet och, ofta nog, sundt och
klart förstånd. De äro människor, som
med en viss intolerant skenhelighet
omhulda abstrakta eller förlegade
vetenskaper eller extrema konstformer;
oftast äro de blott svärmare och
fras-makare utan både bildning och
karaktär. En annan af våra modärna
författarinnor har skildrat denna typ af
människor på ett mycket slående sätt,
nämligen Eliza Orsezsko i sin roman:
»Moderna Argonauter». Det är mot
dessa öfverspända, onaturliga
människor, som resonören i Bertha von
Suttners roman, grefve Grehler, för en
strid på lif och död. Dylika
människor hatar han som pesten. »Bort
med allt mystiskt, excentriskt och
öfver-spändt!» säger han »blott enkelhet,
naturlighet och klarhet är det rätta!
Vakten Eder för dessa salfvelsefulla,
himlande svärmare, för ’die
Tiefinnersten’! Undviken dem, undviken ’die
Tiefinnersten’ ej blott i konsten och
vetenskapen utan äfven i det öfriga
lifvet: i vänskap och kärlek, i
affärs-Iifvet och i sällskapslifvet!» Så skref
grefve Grehler till sina barn Rosa och
Kurt, som innerligt älskade sin fader.
För att gifva sina barns utveckling en
bestämd riktning, efterlämnar han vid
sin död åt sina barn ej blott jordiska
ägodelar utan äfven ett arf af mera
andlig natur. Detta arf ntgöres af
bref, hvilka de skola öppna och läsa
vid olika skeden i sitt lif och vid en
del händelser, som bruka inträffa för
de flesta personer i ungdomen. På
så sätt vakar faderns ande städse öfver
de lefvande, och syskonen bruka umgås
med honom i ett för detta ändamål
särskildt bestämdt rum, det s. k.
»Kapellet», där de fira sin faders minne.
Fadern har nämligen gifvit dem kampen
mot »die Tiefinnersten» som en slags
lifsuppgift i sitt testamente. Enligt
faderns önskan ägnar sig Kurt åt fria,
själfständiga studier och ej åt de i
skolorna brukliga, ensidiga och all
individualitet förkväfvande läroämnena, under
det att Rosa hänger sig åt konsten,
specielt åt sångkonsten. Men då Rosa,
för att grundligt studera sångkonsten,
anmäler sig för en berömd
sånglära-rinnna under falskt namn, utgifvande
sig för att vara dotter till sin egen
hushållerska, lär hon där känna och
äfven älska den unge grefve
Stohr-Merseburg. Detta är emellertid Rosas
lycka, ty denna kärlek kommer henne
att glömma sin lidelse för ett
verkligen praktexemplar till »tiefinnersten»,
en professor Qindt, som hos henne
uppväckt en kärlek af öfvervägande
sinnlig natur. För den unge grefve
Merseburg följa nu en hel del prof,
liksom för de handlande personerna i
Mozarts opera »Trollflöjten», men han
genomgår alla dessa prof på ett
glänsande sätt, och Rosa och han blifva
till slut ett lyckligt par. Samtidigt blir
äfven Kurt befriad från sin inbillade
kärlek till den förut omnämde
professorns dotter, en riktig liten gås, och
han förblir för framtiden — ungkarl.
Utom dessa redan omnämda
»Tiefinnersten» förekommer i denna roman
en utvald samling af dylika öfverspända,
exentriska personer, hvilka genom sitt
görande och låtande kasta ett bjärt ljus
öfver halten af den bildning, som är
rådande bland en del samhällslager i
vår tid, ej minst bland »upper
ten-thousands).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
