- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 9 (1906) /
22

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - En spelskuld. Af Louis Sonolet. Illustrerad för Varia af Hilding Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af Artois, fyrtiofemtusen louis —
nio-hundratusen livres. Hvartenda
tärnings-kast hela natten igenom hade för honom
betecknat en förlust. Hans Kungl.
Höghet däremot hade haft en
oaf-bruten, oerhörd, rasande tur. M. de
Bressoles hade till en början förlorat
de sextiotusen lifvres, som han hade
på sig, sista spillrorna af en
förmögenhet, hvilken helt och hållet gått åt
på spel. Sedermera hade han gripits
af ett rent ursinne — oemotståndligt.
Han hade gifvit sig till att spela om
ofantliga summor på hedersord i den
vanvettiga förhoppningen, att ett
omslag ovillkorligen måste inträffa. Han
gjorde ej längre några kalkyler,
beräknade icke differenserna och lät sig
dragas hän mot förluster, som vida
öfverstego de sista ressurser, han ännu
hade till sitt förfogande. Han bara
fördubblade och fördubblade, envist,
feberaktigt, utan att räkna, utan att se,
utan att förstå, spelande som i yrsel
alltjämt med hopp om ett räddande
drag, hvilket aldrig kom upp.

M. de Bressoles var i alla fall en
hederlig karl. Men spelets ifver hade
tystat samvetets röst och gjort honom
till en annan människa. Han hade
låtit det gå långt öfver sina tillgångar,
enär det föreföll honom såsom rent
omöjligt, att han ej till slut skulle
vinna igen, hvad han förlorat. Men
nu, då han såg klart — då hans blod
svalnat och hans nerver lugnat sig i
den friska morgonluften, då den
rusande atmosfären kring spelbordet ej
längre steg honom åt hufvudet — nu
stod M. de Bressoles liksom lamslagen
inför denna tanke, som för första
gången framställde sig för honom med
en fruktansvärd tydlighet: han var
ruinerad, och han var dessutom skyldig
en ansenlig summa, en hel
förmögenhet till sin vän grefven af Artois, Hans
Maj:ts Konung Ludvig XVl:s egen
bror. Och om skulden icke var
betald några dagar därefter, så betydde
det vanära, förbud att framdeles visa

sig vid hofvet, tvungen och beständig
förvisning till de magra egendomar,
han ännu hade kvar i Saintonge.

M. de Bressoles gick hem till sig
djupt nedslagen. Under två dagars
tid hängaf han sig med feberaktig
ängslan åt sina kalkyler, beräknade
värdet af sina sista egodelar och fyllde
pappersark efter pappersark med siffror,
hvilka ständigt visade samma resultat
— ett förkrossande minus. Då sökte
hans spelarefantasi uttänka omöjliga
kombinationer, öfverlämnade åt
slumpen att på ett oförutsedt och
oberäkneligt sätt hjälpa honom ur hans
bryderi. Han stängde sig inne i sina
rum, lifvet därutanför hade icke längre
något intresse för honom. Emellertid
fick han den tredje dagen höra ett
sådant buller och oväsen ute på
gatorna, att han ringde på sin betjänt:

— Hvad är det, som står på, Jasmin?

Åh, herr grefve, svarade denne

odåga med ögonen vidöppna af
förfäran, det är folket, som just nyss
stormat Bastiljen.

— Såå, svarade M. de Bressoles
helt enkelt och fördjupade sig på nytt
i sina siffror.

Det var tre dagar senare, och han
fortsatte ännu kampen med samma
ifver men en alltjämt tilltagande
misströstan, rasande öfver att ej kunna få
ihop mer än tvåhundratusen livres.
Han bestämde sig då att skrifva till
monseigneur, grefven af Artois för att
af dennes höga välvilja utbedja sig
nåden att få småningom, i regelbundna
terminer, afbetala sin skuld. Men
Jasmin kom tillbaka från Louvren med
en fast otrolig nyhet. Hans Kungl.
Höghet hade lämnat Paris och var på
väg till Turin, med anledning af det
politiska läget. Det var just samma
dag på morgonen, som han satt sig i
spetsen för emigrationen.

Hvilken lättnadens suck uppgaf ej
M. de Bressoles! Han rätade upp sin
högväxta gestalt liksom befriad från
en förkrossande tyngd. Ett leende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free