Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - En spelskuld. Af Louis Sonolet. Illustrerad för Varia af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cerare, som lämnat tjänsten på grund
af sina blessyrer från Jena och
Fried-land. Desse käcke bussar mottogo
til! en början med en viss
kallsinnighet voltigören från den gamla
regimen*. Men han lyckades vinna dem
genom sin eldighet, sin uppriktiga
hänförelse, genom värmen i sina ord
och öfvertygelse. Under året 1813
upprepade han utan återvändo:
»Landet måste resa sig som en man.
Det är ett folkkrig, detta. Ack, om
jag vore ung». — Det var han, som
gaf herrarne de sista nyheterna från
arméen. Ty han läste »monitoren»
med hejdlöst intresse. Han lade bort
sin trekantiga hatt och violetta dräkt
samt anlade i stället en långluddig
filthatt och en »carrick»*). Han lät
Giséle sjunga: > Veillons au salut de
T Empire*, (vakom öfver kejsardömets
välfärd).
Ingen vakade däröfver ifrigare än
han.
En eftermiddag i april 1814 kom
M. de Bressoles hem till sig, dignande
under ett olyckslag, för hvilket det ej
längre fanns någon hjälp. De
allierade voro i Paris. Det var likväl
blott några dagar sedan, som han ännu
hade en sista förhoppning att haka
sig fast vid. Han hade störtat sig in
midt i striden vid boulevard de Clichy,
där han satt fart i artilleristernas
arbete och belönat hvarje lyckligt skott
med en frikostig utdelning af
silfver-mynt. Och nu var saken afgjord.
Han hade nyss sett kejsar Alexander
passera utefter boulevarderna under
massans jubelrop: »Lefve Bourbonerna!
Lefve våra befriare»! — Våra
befriare! Vid dessa ord förnamm M. de
Bressoles liksom ett genljud af smärta
i sitt bröst. Långt ifrån att känna
sig befriad, fann han sig oåterkalligen
fastkedjad vid sin skam och sin
vanära. Det var bestämdt, att monseig-
•) Lång öfverrock med flera kragar (eller
en mycket stor krage).
neur, grefven af Artois, skulle dagen
därpå göra sitt triumfintåg i
hufvud-stactén. Och M. de Bressoles kom
ihåg, huruledes han förr tänkt sig
återseendet: »Jag vet, hur varmt Ni
är fästad vid detta familjegods. Det
är mig kärt att kunna återbetala min
skuld till Eder och mer än min skuld».
Ack, det var nätt och jämt
fjärdedelen af Cheffontaine, han ännu egde
i behåll. Nå, det var inte värdt
fundera på några kombinationer nu, inte
längre värdt räkna på tiden, som
rangerar allt eller på slumpen, som
alltid bjuder en räddande hand i sista
stunden. Ögonblicket var inne att
fatta ett beslut. M. de Bressoles hade
redan sitt klart.
Han omfamnade Giséle ömmare än
vanligt, och så gick han. Han styrde
kosan ginaste vägen till en
egendoms-mäklare, som bodde på en gammal
gata i Marais, och hvilken flere gånger
erbjudit sig att för 300,000 fr. köpa,
livad som ännu fanns kvar af
Cheffontaine. >Jag går in på ert anbud»
sade M. de Bressoles, då han trädde
innanför dörren, »men på villkor, att
Ni betalar med detsamma». — Ett
ögonblick därefter stod han på gatan
med handen feberaktigt knuten kring
en bunt blå sedlar; det var de allra
sista spillrorna af hans förmögenhet.
Han gick nu med fasta och säkra
steg, som man gör, då man har sitt
mål bestämdt för sig. Han kom
sålunda fram till Palais-Royal, där hans
olycksdrama utspelades för tjugofem
år sedan. Tjugofem år! Han
genom-lefde ånyo den förfärliga natten, som
var början och grunden till de långt
fruktansvärdare kval, han nu led.
Han ryste. Därpå gled en stråle af
hopp öfver hans anletsdrag, han
rätade upp sin högväxta gestalt och
sade till sig själf: »Det är
Palais-Royal, som gjort allt det onda, kanske
skall Palais-Royal göra allt godt igen».
— Med klappande hjärta, upprörd
och förhoppningsfull trädde M. de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
