Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att bli ihjälklämd under den allt
annat än korta tid, man är tvungen
vänta utanför diskarna till de ytterst
knappt tilltagna vestiärerna med en
alltför fåtalig servis.
Den nya aeran på Vasateatern
inleddes med »Kedjan, en glad lek vid den
husliga härden i 4 afdelningar» af
Herman Heyermans j:r. Hvarför pjäsen
benämnes en lek år svårt att fatta, när
man ser det bittra allvar, som rymmes
inom dess ram, men kanske holländskt
skämtlynne stundom ter sig i slika
egendomliga former, i så fall oåtkomliga
för nordiska begrepp.
En smed Pancras Duif har, tack vare
energi och tur, lyckats utvidga sin enkla
verkstad till fabrik, benämnd
»Kedjan», och blifvit en förmögen man, ställt
fabriken på aktiebolag, till hvars
verkställande direktör han gjort en af sina
söner. Dessutom har han två söner,
den ene mäklare, den andre student,
samt en dotter, gift med en
byggnadsentreprenör. Smedfaconerna sitta
naturligtvis kvar hos den f>7-årige Pancras,
men han är på samma gång en
hederlig, godhjärtad och rättänkande man, i
motsats till sina barn, som äro bestrukna
med ett tunnt lager modärn fernissa,
men samtliga grofsmeder till känslor
och tänkesätt. De äro ett jobbande
sällskap, som vill disponera Pancras’
pengar som rörelsekapital för sina
tvif-velaktiga spekulationer. När Pancras
vägrar, är han naturligtvis en hjärtlös
egoist, som mer och mindre står i
vägen för barns och magars lycka, ett
kvasi nådehjon, hvars alla utgifter och
åtgärder kontrolleras af de hungriga
arfvingarna.
Oppositionen mot gubben bryter ut
i öppen revolt, när han efter en
genomgången svår sjukdom förälskar sig i sin
hushållerska och vårdarinna och vill
gifta sig med henne. Han är ännu en
kraftig man, som försakat kärleken allt
sen sin hustrus död för tjugu år sedan.
Styckets dramatiska lifsnerv är striden
för och mot hushållerskans inträde i fa-
miljen, en strid, i hvilken barnen icke
draga sig för att använda så oädla vapen
som smädelse, stöld af dokument, faderns
förklarande för otillräknelig m. m., allt
med den påföljd, att de nå sitt mål, en
brytning mellan Pancras och hans
tillkommande, icke därför att han skulle
ge vika, utan emedan hon går, inseende
huru omöjlig en förening med honom
skulle bli under ständiga gläfs och bett
från arfvingarnas sida. Pancras
sjunker öfvergifven ihop, våldsamt beröfvad
sitt sena hopp om ett lyckans
rosenskimmer i lifvets solnedgång.
Stycket är sevärdt, men gör ingen
djupare verkan, därtill är det alldeles
för okonstnärligt och naivt. Det synes
både barnsligt och anspråksfullt af
femtiosjuåringen att tro på ung varaktig
huslig lycka efter de bittra erfarenheter
han haft. Hvarför har han låtit tiden
gå sig ur händerna, besparad ungdom
är dessutom icke detsamma som
bevarad ungdom. Att han blir sittande där
tomhändt till sist, är kanske både rätt
åt honom och troligen bäst för honom,
ty hushållerskan-sjuksköterskan inger
ingalunda illusionen af en säker lycka,
som han går miste om. Å andra sidan
är det ingen förfaren teaterkonstnärlig
hand som format arfvingarnas brokiga
skara. Färgerna äro pålagda med allt
för stort ungdomligt öfvermod, som
slår öfver målet. Scenen hemma hos
sonen-mäklaren och fru, då samtliga
barn och mågen besluta oskadliggöra
gubben och omintetgöra hans planer
på hushållerskan, äro mer än naturligt
cyniska. Där har den konstnärliga
takten öfvergett författaren, som i stället
för en familjs komplott i
själfbevarelse-instinktens och själfviskhetens intresse
serverar en ganska banal farsintrig.
Hvad spelet beträffar, lyfte
hrSvenn-berg den tunga kedjan så godt som
ensam. Han försökte och lyckades
delvis göra en människa af sitt partielt
tacksamma material. Herr Svennberg
verkar som skådespelare med enkla
medel. Han försmår de ytliga, stilise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
