Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med henne sådan hon är, utan sådan
han föreställer sig henne. Han vill ej
se verklighetens goda sidor, han
fördömer den som en tölpig vrångbild
af sina rent abstrakta föreställningar.
Åfven i denna pjäs funnos
malplacerade förmågor, så fru Fahlman som
Tekla och herr Johansson, som hennes
man målaren. Han framställde mer en
mo-nomanartad hjärnanemiker än en
epileptiker och fru F. gör mera en
målmedveten hetär än ett ofrivilligt offer
för robust och impulsiv kättja. Herr
Svennberg gaf hennes frånskilde man
lagom ironi och segervisshet.
En mer skriande sammansättning af
äktenskapliga mixturer än Vasateaterns
senaste program kan ej tänkas. Efter
Strindbergs hatfrustande ordorgier mot
kvinnan som hustru dumpo vi direkt
ner i en fransk farsdrift med
»Hem-lifvets fröjder». Den tvära öfvergången
blef ännu bjärtare genom regiens
plumpa faute att låta herr Svennberg i
»Hemlifvets fröjder» fortsätta den
täm-jarroll han spelade i »Fordringsägare».
Sådant är dålig ekonomi, emedan det
förslöar skådespelaren och kränker
åskådarens illusion. Herr Svennberg gjorde
i alla fall rollen med kläm, något som
icke kan sägas om hr Hedlund i
egenskap af den trötte vivören baron de
Terillac, hvars sparsamma, sympatiska
drag tyvärr fingo krypa i skrinet. Hr
Oscar Bäckström skulle nog ha gjort
något mer än en ojäst deg af den till
hemlifvets fröjder längtande
bonvi-vant’en, medan herr Hedlund hade
passat utmärkt som den i alla fåtöljer
sof-vande toffelhjälten de Terillac. För
öfrigt bidrogo de uppträdande hvad de
kunde till det skrala styckets start.
Teatern vid Karla vägen fortsätter
oförtrutet att bereda publiken, hvars
långmodiga beredvillighet den kan dra
stora växlar på, den ena
öfverrasknin-gen efter den andra, icke alltid af be-
hagligaste slag. Vi stockholmare skulle
nog tålt »Lilla drottningen» äfven utan
föregående operation, ty pryda äro vi
icke, men vi vilja icke utan protest ha
tråkigt i dryga tre timmar. Och det
hade vi. Ryktet hade utbasunat
drottningen som »kvick men s–––––.» Vi
funno den dum och anständig.
Styckets stora och enda scen, då
drottningen i sista akten koketterar för kungen,
har i annan form och på annat ställe
vida spirituellare gifvits af fru Nansen
i »Lifvets dal», då hon gör sig till för
amkungen. Förgäfves har jag tidigare
sökt en förklaring till det själlösa,
mekaniskt dockartade intrycket af fru
Wiehes högt uppdrifna virtuoskonst.
Det slog mig härom kvällen, att hon
saknar blick i ögat, något som kunde
lysa upp och lifva den elastiska
mimiken i hennes gummiansikte. Äfven i
den utsökt fint gifna franska visan
saknade vi en elektriserande note
person-nelle.
Östermalmssujetternas användning ena
dagen i operetten och den andra i ett
lustspel erinrar för mycket om honom,
som spelade präst i första akten och
röfvare i den sista, för att kunna
rubriceras annorlunda än som landsort.
Och vid Karlavägen äro vi ännu ett
stycke från Ladugårdsgärdet.
Alltigenom presterades billigaste sortens
teater, icke ens ta fri för herr Ringvall,
ehuru han nämnes särskildt. Denne
skådespelare har publiktycke och icke
utan skäl. Han roar med sitt friska
humör och lugna gemyt. Men han
nöjer sig tyvärr med denna lätta
framgång. Han skulle kunna komma
sig högre upp på skalan, utan att
förlora vexelverkan med publiken, om han
lade mera an på genomförd karaktär
än på skojfriska hugskott. Att knipa
en applåd kan hvilken obunden
Löparen isse som hälst, men till att göra en
utmärkt roll — äfven om det är i
operetten — behöfs själfbehärskning och
aktning för konsten. Den gamle
sjöbussen i Surcouf, oafsedt alla clown-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
