Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. III. En lätt seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidehvarfvets mest framstående detektiv,
om man inte kan leta ut, hvarför en
förbaskad fransman föder upp fasaner
med något, som mycket liknar
järnkram?
Han trädde närmare, men Charlies
smärta gestalt spärrade’ vägen för
honom. Charlie var inte alls säker på,
om han tyckte om Jasper Lomax och
sin nuvarande sysselsättning, men han
hade senast i går lofvat pappa att dra
försorg om sin mor, och det löftet
skulle han bäst kunna hålla genom att
sköta sin post.
— Ni får inte komma närmare!
flämtade han. Ni måste genast lämna
skogen!
Roderick tillhörde emellertid den
sorten, hos hvilka motstånd alstrar trots,
och mätande motståndaren med en
hånfull blick, gjorde han en rörelse liksom
för att sopa bort hindret. Men i
detsamma erhöll han en svidande örfil
från Charlies flata hand.
Han höjde redan sin egen bruna
näfve för att återgälda slaget, men
hejdade sig obeslutsam, ryggade därpå
ett steg tillbaka och brast i ett
gapskratt.
Och nu hände någonting
märkvärdigt. Den tappre undervaktarens
modiga motstånd efterföljdes nämligen af
en våldsam gråt. Rodericks skratt
tystnade, och han lyfte på mössan med
öfverdrifven höflighet.
— Nu ser jag, hur det förhåller sig!
sade han. Det borde jag hafva vetat
förut.
— Vetat, hvilket? mumlade Charlie
mellan snyftningarna, i det hans kinder
återigen betäcktes af en plötslig
rodnad.
— Att ni är en flicka, förstås, och
en ganska vacker sådan! Den där
välmenta örfilen var så absolut kvinnlig,
att jag började undra. Tårarna lämna
nu intet tvifvel! var Rodericks
häpnadsväckande svar.
Liksom genom trolleri slutade
Charlie upp med att gråta och föreföll ett
ögonblick redo att upprepa angreppet
på ett mera manligt sätt. Men hur
det nu var, den strålande munterheten
i motståndarens blick och det lockiga
håret öfver den blottade pannan
hejdade hans hand, och han sänkte nu
sin sorgfälligt knutna näfve.
— Ni — ni är ej berättigad att tala
till mig så där! stammade han.
— Den anmärkningen, äfven den
absolut kvinnlig, gör mig dubbelt säker!
envisades Roderick. Och för att
bevisa min fasta öfvertygelse om att jag
har rätt, skall jag behandla er, som
en gentleman skulle behandla en dam,
genom att genast efterkomma er
uppmaning; om jag ännu trodde att ni
var en gosse, skulle jag ge er en dunk
i hufvudet och gå och titta närmare
på den där packlåren. Som det nu
förhåller sig, skall jag gå min väg
utan att närma mig den.
Därmed satte han åter mössan på
hufvudet och vände sig om för att
låta handlingen följa på orden, men
Charlie, hvars hjärta bultade, så det
var nära att sprängas, skyndade efter
honom.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
