Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - När människan dör, upphör hon då att finnas till? Af Annie Besant. (Ur teosofisk tidskrift.) Illustrerad för Varia af Lydia Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅR MÄNNISKAN DÖR, UPPHÖR HON DÅ A TT FINNAS TILL 97
nere. Skulle väl den, som längtar efter
kunskap, men som hindras från att
för-värfva sådan genom hvardagslifvets
trånga förhållanden, icke hafva sin skörd
att inhösta, äfven han, på andra sidan
döden? Må han blott icke låta detta
sitt kunskapsbegär fara; må han blott
under sitt dagliga släp kunna ägna en
liten stund, om också blott några
minuter i en spårväg eller en
järnvägskupé, åt en god bok, åt att söka sätta
sig in i stora och vackra tankar. Huru
knappa dessa stunder än må vara, blir
dock deras summa under årens lopp
icke så liten, och det är detta stoff,
som skall gtfva hans intelligens näring
i ett kommande lif.
Vi kunna alltså verkligen göra
mycket redan under lifvet här på jorden
för att göra det kommande till ett lif
af utveckling och framåtskridande. Här
nere är lifvet visserligen trångt och
begränsadt; på alla håll omgärdas vi
af murar och stängsel, och det
förefaller oss ofta, som vore dessa hinder
oöfverstigliga. Men döden bryter ned
dem. Bevara blott tron på din naturs
gudomliga väsen och vissheten om, att
din bestämmelse är att en gång blifva
fullkomlig; det är blott en tidsfråga,
når denna fullkomlighet skall varda för
världen uppenbar. Genom att väl
använda hvarje liten stund, du kan taga
undan från hvardagslifvets sysslor och
äflan, kan du förkorta denna tid. Och
lifvet blir ljusare, starkare, når det är
fullt af hopp; ingen människa, som
har hoppet kvar, kan vara helt olycklig.
Det gjuter sina strålar öfver den
dystraste tafla, det förgyller till och med
kanterna af de molnbäddar, som endast
alltför ofta skocka sig öfver våra
huf-vuden. Betänk, att lifvet på andra
sidan är så mycket, mycket längre än
vårt korta lif hår — hundratals och
åter hundratals år dår mot några få
tiotal här. Det är dår vi egentligen
lefva, himmelen är vår egentliga värld;
hit ned till jorden komma vi blott för
några korta ögonblick för att samla
hvad vi behöfva för att kunna lefva
vårt verkliga lif där uppe. Vi likna
den fågel, du ser svåfva däruppe i det
strålande, solbegjutna blå: för några
ögonblick skjuter *han ned från den
rena, härliga luften däruppe för att i
vattnet uppfånga den föda, han
behöf-ver; sedan sväfvar han åter upp till
sitt egentliga hemvist.’ Så dyka också
vi för en kort tid ned i materiens värld
för att snart återvända till andens
regioner.
Detta är sannningen, såsom alla
kunna intyga, hvilka äga förmågan att
se hvad som finnes på andra sidan om
döden, den stora och ljufliga
sanningen. Dår är vårt hem; här vistas vi
blott en kort tid för att samla
erfarenhet och för att tjäna. Ty detta är
jor-delifvets tvänne ändamål: att förvärfva
erfarenhet för att därigenom kunna
skrida framåt, och att tjäna, på det
Kristus i människan därigenom måtte
tillväxa. Intet lif är värdt att lefva,
som endast är fyllt af själfviska tankar
och kall likgiltighet för världen
omkring oss. Endast det lif utvecklas
vidare i de himmelska ångderna, som
varit ett lif af gifvande, af meddelande
åt andra af allt det bästa vi äga. Det
är detta förunderliga och härliga med
allt som utgör vårt verkliga goda och
vår verkliga egendom — kunskaper,
ädla känslor, konst, kärlek — att det
icke förminskas genom att vi dela med
oss däraf, utan att det tvärtom förökas,
ju mer vi däraf skänka bort. Allt
materiellt förminskas och förtäres genom
att bruka det; då det gäller att dela
med sig af timligt godt, måste
människan därför göra sina beräkningar och
ofta säga: "Jag har jämt och nätt hvad
jag behöfver för mig själf, för hustru
och barn; huru skall jag då kunna
gifva bort något?" Men så är det
icke med det högre, det andliga, med
förståndets, hjärtats, andens ägodelar.
Vet jag något, mister jag det icke
genom att lära bort det, det blir tvärtom
i ännu egentligare mening mitt, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
