Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Andra kapitlet (Forts.) - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu vände Baburin sig mot Celina
Wolkanska.
— Ni var ju inne i biblioteket, når
jag kom?
— Ja.
— Såg ni eller hörde ni någonting?
— Nej. Jag satte tillbaka en bok,
som Anna Petrowna lånat mig, och så
tittade jag litet på böckerna.
— Hur länge var ni där?
— Högst två minuter. Men jag
hörde ingenting. Jag tyckte bara att
porten slog igen. Men jag gaf inte
akt därpå. Jag kunde ju inte ana hvad
skett!
— Porten? Tänk efter! När var det?
— Strax innan jag kom tillbaka.
— Då kan det inte ha varit någon
annan ån mördaren!
— Du går för långt, Sergius
Michai-lowitsch! Nu tillkallar jag polisen och
rättvisans hand skall nå mördaren.
— Rättvisans hand? Du har rätt,
Iwan Petrowitsch! Rättvisans hand
skall nå honom. Här inför den döde
svär jag, att jag skall hänmnas denna
ogärning, att jag ej skall unna mig
någon rast eller ro, förrän mördaren
och hans medbrottsling drabbats af min
hämnd. Detta svär jag och ni äro
mina vittnen!
Vid dessa Baburins ord glänste Anna
Petrownas ögon. Hon räckte honom
sin hand och sade lugnt och allvarligt,
i en ton, som gjorde ett djupt intryck
på de närvarande:
— Och jag, Sergius, skall hjälpa
dig så mycket jag förmår. Jag lofvar
det vid den frihet,| som en gång skall
randas för Ryssland.
Öga mot öga stodo de mot
hvarandra, och båda kände och visste, att
de nu voro än innerligare och
olös-ligare bundna vid hvarandra.
— Ivan Gordjejeff såg på dem med
oförställd beundran.
Celina Wolkanska hade dragit sig
tillbaka med fast sammanbitna läppar.
Måhända afundades hon väninnan
hennes själsstorhet.
— Nu kan du tillkalla polisen, sade
Sergius Baburin till sin vän Gordjejeff.
Må den göra hvad den kan! Men jag
ger mig ej, förrän hämnden drabbat
den skyldige.
Då först skyndade Gordjejeff ut.
Celina gick fram till Anna Petrowna
och tryckte hennes hand.
— Jag beklagar din förlust och sörjer
liksom du.
Sörjer? var Anna Petrownas svar.
Jag kan icke sörja öfver hvad som
skett, jag kan blott tänka på hämnden.
TREDJE KAPITLET.
De af Iwan Gordjejeff tillkallade
polismännen hade uppsatt utförlig
rapport och låtit bortföra liket.
Men sedan hördes ej de af.
Dagarna gingo, och för hvarje gång
Sergius Baburin hörde sig för hos
polisen fick han ett och samma svar:
— Mördaren har ännu icke blifvit
upptäckt.
Då undersökningarna ej ledde till
något resultat, stadfästes hos honom
allt mer och mer den öfvertygelsen,
att mördaren och motivet till mordet
vore att söka inom polisen. Den döde
hade ju själf sagt, att hans rikedomar
voro ett tillräckligt skäl för att man
skulle vilja låta honom försvinna.
Men Sergius Baburin hade dess
outtröttligare varit i rörelse. Han visste
nu, att han själf måste hämnas den
fasansfulla ogärningen.
Hans misstankar gingo först blott
i en riktning; han sökte efter den
obekante, för hvilken den döde varnat
honom och hvilkens anletsdrag han
aldrig kunde glömma. Men fastän
Baburin genomströfvade den stora stadens al la
gator och kvarter, lyckades han dock
aldrig få se en skymt af honom.
Åf-ven om han insåg, att den obekante
ej kunnat vara mördaren, då han ej
sett honom i närheten, när han gick
in med Michailow, så hyste han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
