Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Tredje kapitlet - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gingo nu förbi en anslagstafla,
hvarpå telegram från krigsskådeplatsen
brukade uppspikas. Där samlades
alltid en hop nyfikna, som trängdes om
att få läsa nyheterna.
— Låt oss se, hvad det är för nytt,
sade Qordjejeff, men erhöll intet svar
af sin följeslagare. Då han tittade
sig om efter honom, såg han, att han
stod och stirrade på en elegant släde,
som for förbi.
— Hvad gör du, Sergius?
— Det är han! Den obekante,
som följde efter Michailow!
Sergius Baburin tycktes betänka sig,
•hoppade därpå raskt upp i en ledig
släde och vinkade åt Gordjejeff. Då
äfven denne tagit plats i släden, sade
Baburin till kusken:
— Följ obemärkt efter den där
släden med de två svarta hästarna!
Ni får fem rubel i drickspengar, om
ni inte släpper den ur sikte.
— Var lugn, far lilla, svarade kusken
skrattande. Jag skall nog förtjäna
mina fem rubel.
Piskan hven i luften och släden
satte sig i rörelse.
— Är du säker på att det var han?
hviskade Gordjejeff upprörd.
— Jag är lika öfvertygad därom,
som att du sitter bredvid mig, Iwan
Petrowitsch! Det var han, och jag
ger mig ingen ro, förrän jag vet, hvem
han är.
Genom en massa gator gick färden
och de lade märke till att man hälsade
artigt på mannen i släden. En del
poliser gjorde honnör.
Då den första släden svängde om
ett gathörn, såg äfven Gordjejeff
mannens skägglösa, knotiga ansikte.
— Det tycks vara en högt uppsatt
person, eftersom så många hälsa på
honom, sade Gordjejeff.
— Eller rättare sagdt en fruktad
person! Kanske är han en af de där
blodhundarna, som göra så många
olyckliga, som kalla sig rikets
stödje-pelare, men i stället äro förrädare.
De kommo nu till polisstationen.
Framför den stora inkörsporten
stannade den första släden; den obekante
hoppade ur och gick in, under det
att de båda vaktposterna skyldrade
gevär.
Äfven den andra släden stannade,
och då de båda vännerna stigit ur,
blef Iwan Gordjejeff varse en bekant,
som just kom ut.
Under det att Baburin betalade
kusken, skyndade Gordjejeff fram till
honom och frågade:
— Kan ni säga mig, Nikolai
Maximovitsch, hvem den herrn är,
som nyss gick in!
— Menar ni den skägglöse, långe
herrn?
— Ja, just han, svarade i
Gordje-jeffs ställe Baburin, som sällat sig till
dem.
Med viktig min och halfviskande
svarade den tillfrågade:
— Det var Boris Andrejanoff,
chefen för hemliga polisen!
Därpå skyndade han vidare.
Men Sergius Baburin såg på sin
vän Gordjejeff och sade:
— Han är en fruktansvärd
motståndare! Man kunde nästan förtvifla!
Men jag ger ändå inte tappt!
De båda vännerna gingo långsamt
tillbaka samma väg de kommit.
FJÄRDE KAPITLET.
— Hvarför är du så tystlåten af dig?
Har man ännu ej upptäckt något spår
af mördaren?
Celina Wolkanska satt vid fönstret
och såg på hvimlet på gatan. Då hon
gjorde denna fråga, hade hon vändt
sig mot väninnan.
Anna Petrowna satt i en gungstol,
djupt försjunken i tankar. Hon tycktes
ej hafva hört väninnans fråga,
åtminstone besvarade hon den ej.
Wolkanska reste sig, ställde sig bakom
väninnan, och lade sin arm om hennes
hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
