Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Det sonande blodet. En skildring från mörka tider. (Fragment.) Af Thor Högdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det led mot slutet af april, solen
sken, nästan sommarvarm, och
dallrande värmeböljor stodo öfver ängarna,
från hvilka de sista snöresterna
längesedan smält undan för att söka den
slutliga reträtten i dikenas och snårens
mest fördålda gömslen. Den klara
vårluften gen ljöd af starkvitter och
lärkdrill, och längre bort, där ljung- och
mossmarkerna togo vid, hördes
spof-varnas vemodiga hvissling.
Unge Gert gick smågnolande vägen
fram, som ledde^utåt »maderna.» Dit
bort, där den karga ljungen och den
mjölfina sanden ännu bjödo odlaren
spetsen, och där porsris och marig
tallskog liksom stodo i reserv bakom, dit
ville han just i dag.
Det hade visst blifvit hans öde att
hvarje gång," han kom hem till
Ljungen, få se något nytt, främmande,
något som han tyckte icke ha där att
göra. Senast i dag på morgonen hade
han gått och ondgjort sig öfver den
nya ångsågen, som höll på att byggas
nere vid Djupån och på bråd- och
pit-propshögarna’utmed järnvägen.
Den där sågen byggdes af ett par
bondsöner, som hade tjänat groft med
pengar på att sälja sill och nu ämnade
slå sig på skogsaffärer. Ja, det
talades om, att de redan hade köpt den
stora, vackra Vallsätersskogen^och att
den skulle bort till vintern.
Se, det var nu så med unge Gert,
att han gärna drömde sig in i det
förgångna. Förresten kände han så föga
af lifvet med dess handel och vandel.
Han lefde ju vid sexton år ännu så
godt som uteslutande i jakthistoriernas
och äfventyrsböckernas värld. Något
att brås på i fråga om affårsgry
hade han häller icke, så västgöte
han var.
Kort sagdt, han var mera
hemmastadd i de tider, om hvilka han läst
eller hört berättas, än i sin egen, och
så var kulturfienden färdig hos honom.
Se, där borta gick fader Andreas
på Heden och harfvade sin »lycka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
