Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Det sonande blodet. En skildring från mörka tider. (Fragment.) Af Thor Högdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ha slagit ihjäl en lumpsamlare å
kastat liket i Torfbäcken.––––-
Ja, kors, så dom kunne handtera
folk på den tiden! Dä va inte allti nog
mä att hufvut skulle å dom. Ofta högg
dom först å en hand på dom fattiga
stackarna, som skulle mista lifvet. Andra
fick stegel å hjul. Å dä va visst
nånting förskräckligt. Iblann spika dom
opp dom döa kropparna te mat åt räf-
var å korpar.––––––––-
Ja kommer ihåg en historia, som
far min brukade berätta i tiden: Dom
hade nyligen afrättat en stackare, å
kroppen hade spikats opp på ett
träkors oppe i Qalgbacken. Så va dä en
dräng å en piga, som va nya här på
orten å inte hade hört talas om den
oppspikade. En månskenskväll om
hösten hade dom stämt möte, å för
å va riktigt säkra på att få gå i fre va
dä oppgjordt, att dom skulle råkas ve
Qalgbacken. För åt dä hållet va dä
inte många som våga sej efter
mörkningen. Ä nog vill dä lite kärlek
te för å öfvervinna sådan räddsla!
Pigan kom först, hon. — Kanske va
hon den angelägnaste utå dom två. —
Å som hon nu gick där å såg sej
omkring bland snårena, fick hon syn
på någon, som stog under en stor
gran. Hon kunne nu, kan tänka, inte
tro annat än att dä va drängen,
som ville gömma sej för henne. Å
så sprang hon fram mot skepnaden
för å ta honom i famn. Men
—-hu då! Karin va utan hufvu,
kroppen hängde slapp mellan dom utsträckta
armarna, å en gräslig stank slog emot
den stackars tösen. Hon föll ner
liksom död breve den oppspikade, å där
hitta fästmannen henne fram på natten.
Att dä sedan inte kunne va riktigt helt
mä grebbans förstånd ä så godt som
själfklart, å så berätta dom också
Men dä va nu inte om dä jag skulle
tala. Dä va om den sista afrättningen,
som jag såg på. — Ja, dä förstås, om
han har styrka te höra på, för se, dä
ä ledt å gräseligt allt som rör dä där.
— Jo, dä va den där drängen som
ble skylld för å ha slagit ihjäl
lumpsamlarn — Lump-Jakob kalla dom’en
förrästen. Några klara bevis hade dom
inte mot drängstackarn, men han ble
häktad likaväl å fick åka mä bojor
häremellan å Vänersborg gång på
gång.
Nu va dä så, att dä artade sej te
ett riktigt svårt år, såsom ofta hände
här på Ljungen förr i världen. Snön
låg kvar långt fram i maj, å vargarna
förde ett hiskeligt regemente. — Ja,
låt mej se, dä va någon gång i början
å 1840-talet. — Inget regn föll sedan
på hela sommaren, å all gröda ble
likasom oppbränd.
Kopporna börja också gå alldeles
förskräckligt. I hvar å hvarannan
stuga hängde hvita likkläden för
fön-sterna. Ja, tre å mina syskon dog
också den gången.
Då börja dom förstås å tala om, att
dä va vår Herres straffdom, som nu
gick ut öfver skyldiga å oskyldiga. Då
va Han, som sände vargarna å torkan
för å straffa folket på Ljungen, å den
hemska sjukdomen, som satte de stygga
syndamärkena i människornas ansikten
va också från Honom, hette då.
Lite hvar, som kände mä sej, att
dom hade något otaldt mä vår Herre
— och många va fäll dä, för tjufnad
å allt möjligt elände följer mä svält
å nödår — börja te gå i korkan å lät
skrifta sej, så fort dom hann. Men
ingenting ville hjälpa. Dä va som
om Den högste skulle ha fordrat
någon särskild försoning å dom
syndfulla. Å hur dom fundera å fundera,
så kom dom te sist på dä klara mä,
hvad som fattas. Pratet kom väl, kan
ja tänka, först från kvinnfolket. — Se,
dom vill då allti låtsas å stå liksom
närmare dä obegripliga. Ha, ha, ha!
— Men snart börja alla, både karlar
å fruntimmer, gamla å unga tala om
dä ’sonande blodet’, som behöfdes för
å vända den allsmäktiga vreden. Förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
