Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Det sonande blodet. En skildring från mörka tider. (Fragment.) Af Thor Högdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gud vare lof! Detta va
försoningen!» kom dä här å där från
mängden.
Ett par främmande herrar — dä va
visst doktorer — sprang fram å tog
hand om dä åhuggna hufvut, som
dom vred å vände på.
Men nu börja ändå dä värsta. En
hel hop folk, mest kvinnor, bröt sej
igenom spetsgården å fram te
stupstocken. Allasammans hade dom fat
å bunkar i händerna å försökte samla
opp blodet från den stympade kroppen.
Å för att blodet inte skulle stelna rörde
dom i’et mä vispar, alldeles som ve
kreatursslakt.
Dä va nu en tro bland folk förr i
världen, att människoblod va dä enda
säkra botemedlet mot fallandesot å
andra hemska sjukdomar, å därför slogs
dom nu om den afrättades blod. Värst
va som allti tattarna. En tattarkäring
slog till en annan mä en blodig visp
midt i synen. En fallandesjuk flicka,
som just hade fått ett anfall, tvingades
genast å dricka dä rykande blodet. Fy
då! Ja kan ännu se, hur blodi hon va
om mun! — Ja, dä låter nästan
otroligt, men sannt ä dä i alla fall. Ja
såg dä mä mina egna ögon. — Å så
va dä en karl, som dom kalla för
»Slinken». Han va halflam å
lemma-lytt från barndomen, så att han slingra
å krumbugta värre än en kopparorm,
då han gick. Den velen hade blitt
tillsagd å skaffa blod åt en sjuk
bondhustru i Storgården. Han va inte heller
sen å komma stickandes mä sin bunke.
Men när han sen skulle skynda sej
bort te Storgården, innan blodet han
kallna, så halta å slang han te den
grad, att dä mesta som va i bunken
spilldes ut på landsvägen å satte röda
spår igenom hela byn.
Ja, dä va för ohyggligt alltsammans!
Gamle majorn på Björkalid, som
ändå hade vart mä om tre krig, ble
rent ursinni öfver å se så mycke
uselhet: ’Dä här ä allt bra likt ett
hed-ningaoffer’ röt han te åt prosten. Å
prosten han ble allt liksom lite
skamsen å gick fram å hade folket te låta
bli den döda kroppen. Den
halshuggne ble sedan kastad på bödelskärran
igen å körd bakom backen, där dom
stoppa ner honom i en grusgrop.
Ja, dä va forsoningsblodet dä, som
Ljung-folket fick. Sedan dess ble
ingen afrättad på Galgbacken mera; å
väl va dä.
Ja, där hör han. Å nu får han
tycka va han vill om den gamla goda
tiden å om människorna då å nu.
Hör! Nu skriker ljungspofven igen:
’Köp hö, köp hö!’
Adiö mä honom nu! Å låt se, att
han sofver bättre i natt, än hva ja
gjorde, sen ja sett på den där
afrätt-ningen!»––––
Och gamle Andreas vände om
harf-ven och smackade på »Frey», som
drog i väg, så att det rök af den
karja åkerjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
