Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Den historiska veckan i Helsingfors. Dagboksblad för Varia af Fernanda Jacobsen-Nylund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nomtränglighet förefaller icke längre
hemsk, och säkerhetspolisens kolonner
äro icke längre högtidliga utan blott
dekorativa med deras hvita band och
medeltidsaktiga lyktor.
6///. Strejkkommitténs
förhandlingar afslutades först i morgse kl. 4.
Resultatet blef strejkens afslutning.
Manifestet år utlagdt i alla
bokhandels-fönster och under dagens lopp $es det
öfver allt. Skaror samlas framför
fönstren, manifestet studeras och dryftas.
Endast förnöjda ansikten; de som läst
gå belåtna vidare. Första gången i
deras lif ha finnarna, politiskt sedt,
fått mera än de ha väntat:
församlingsfrihet, pressfrihet, tryckfrihet,
återkallande af nästan alla olagliga påbud och
urtima landtdag den 22 december.
Utanför butikerna, som nu börja
öppnas, stå skyddsvakter af studenter,
hvilka bortdrifva de fanatastiska
arbetare, som vilja tvinga dem att stänga.
1 grupper strömmar folket hela dagen
till Senatstorget. Kl. half 2 uppläses
manifestet från senatstrappan. Kopior
spridas massvis utöfver stad och land.
Torget fy lies tätare och tätare.
Ordnade led marschera fram, och innan
man har förstått, hvad som föregår,
är torget fylldt af nationalgardet,
upp-ställdt regemente vid regemente med
rödä fanor och sina chefer i spetsen.
Och synlig öfver dem alla sitter till
häst Johan Kock, veckans hjälte.
Flera talarstolar hafva upprests.
Talarena begynna. Haffulla, fanatiska
slungas beskyllningarna ut, den ena mera
hårresande än den andra, mot de
konstitutionella och studenterna. Talarena
äro öfvermåttan upphetsade. De hafva
talat så" mycket under den gångna
veckan att stämmorna äro brustna, de ha
användt så starka ord hvarje dag, att
de icke veta huru de skola öfvertrumfa
sig själfva. Då börja klockorna i
Ni-kolaikyrkan ringa. Deras döfvande
klang rungar i allas öron, och som
ett vildt djur brölar hufvudtalaren :
»Hör klockorna! Nu ringes det till
begrafning för en af dessa förätna
ut-lefvade herrar, som dött, mätt af mat
och pengar. Hvarför ringes det icke
för dem, som dö af svält?!... Låt
klockorna tiga! Härefter bestämma
vi för hvem det skall ringas. Stanna
klockorna, säger jag, eller vi storma
kyrkan!» Han håller inne och ger
order till de närmast stående att gå
upp i kyrkan och låta dem veta där
uppe att folket befaller dem stanna
klockorna. Ett femtiotal män begifva
sig till kyrkan för att utföra
befallningen. Talaren ropar så han är nära
att sjunka samman: »De ha valt
timmen väl; klockorna skulle dämpa våra
nödrop på mat, tak öfver hufvudet och
undervisning. Det är för våra barn
vi kämpa, vi veta hvad det är att icke
hafva lärt något». Hans stämma
drunknar... men med ens blir luften stilla;
klockorna tiga. Häpen öfver sin egen
makt står församlingen där...
Seger-drucken fortsätter talaren: »Nu ha vi
blott ett att göra: vänta tills
landtda-gen sammanträder den 22 december,
då skall det visa sig om herrar hålla
ord! Eljes Gud nåde dem! Då storma
vi detta tempel och slopa senaten, så
intet blir kvar af all denna härlighet.
(Brakande bifall). Några som våga
protestera arresteras och föras bort af
arbetare.
På kommando upplöser sig gardet,
så att hvarje regemente defilerar förbi
strejkkommittén; flaggan sänkes för
Kock och ett jublande hurra hälsar
honom från regementet, som går
förbi. Under afsjungandet af
socialistsången (Vårt land sjunges icke mera,
det är ju blott »herrarnes» land!)
marscherar nationalgardet, följdt af
arbetare, kvinnor och barn, i procession
till järnvägstorget, där demonstranterna
upplösa sig.
Afton. Staden är illuminerad,
enkelt och vackert med ljus i alla hus.
Gasen har ännu icke gifvits fri.
Illuminationen verkar improviserad, men
det är en personlig yttring af glädje i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
