Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XI. Den hotande stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kläda sina tankar i ord, att han hyllade
just den åsikten, då han från vittnenas
bänk uttalade sitt tvifvel om att den
brottslige flytt från sakristian direkt ut
på kyrkogården. Det faktum att den
enskilda utgångsdörren varit reglad,
uteslöt, påstod han, tanken därpå,
emedan det ju skulle varit omöjligt för
flyktingen att regla dörren utifrån.
Och sedan ett halft dussin vittnen ur
församlingen tillkallats för att intyga
att de, där de suttit i kyrkbänkarna,
skulle kunnat se alla som lämnat
sakristian och trädde in i kyrkskeppet, men
att de ej sett någon utom
pastorsadjunkten träda ut på sin väg till
predikstolen, var den däraf följande
slutsatsen så påtaglig att många personer
undrade, hvarför icke Mandsley
utställde en häktningsorder trots
frikännandet.
Det var, som den samvetsgranne
öfverhetspersonen sedermera bekände,
endast det gamla Tressinghamska
namnets prestige, som hindrade honom att
ikläda sig detta ansvar.
Under tiden var Landon fullt
medveten om, hvad som sades och tänktes
om honom i byn. Till och med förrän
landtpolisens ringaktade rapport
inlagt den hemskaste betydelse i hans
beteende, hade han haft en känsla af
att hans popularitet varit i aftagande.
Många af invånarne i Maplehurst, som
känt honom ända sedan barndomen,
hade varit höfliga, men tydligen mindre
hjärtliga, och andra, mestadels gamla
flickor, som funnit honom för »stram»,
hade undvikit honom på ett i ögonen
fallande sätt.
Men det var dock ej förrän på
morgonen efter likbesiktningen, som
Landon insåg att han höll på att
förlora närmare och kärare vänners
aktning. Längtande efter att få träffa
Winnie, som han ej sett sedan
söndagen på grund af alla polisförhör
och trakasserier, gick han till Basset
Hall och frågade för formens skull
om squiren träffades. Betjänten, som
öppnade på hans ringning, satte på
sig en förlägen, fåraktig min.
— Nej sir, svarade mannen och
stammade nervöst, squiren har befallt
mig säga, i fall ni skulle komma hit,
att han ej kunde taga emot er för
tillfället.
— Gäller detta äfven familjens öfriga
medlemmar.
— Dem alla, sir.
Landon tvingade sig att utstöta ett
godlynt skratt, men stygnet hade sårat
hans hjärta.
— Godt, James, jag förstår, jag
måste först rentvå mitt rykte, sade han
vänligt. Nå väl, hälsa mr Bassettfrån
mig och säg att jag själf känner mig
en smula hågad att tro att jag är
skyldig — efter polisens rapport.
Han vände sig bort med tårar i
ögonen och mötte midt i alléen
telegrampojken från postkontoret, som, i
det han räckte honom ett telegram,
sade sig hafva följt efter honom från
hans bostad.
Telegrammet var från hans bror sir
George Tressingham, som låg sjuk i
Paris; det lydde som följer:
Käre Landon! Har nyss läst
refe-feratet af likbesiktningen i tidningen.
Jag erbjuder dig härmed, såsom alltid
varit bestämdt, prästämbetet i
Maplehurst. Du måste taga emot det för
att gendrifva eventuella bakdanterier.
Svara jakande i dag eller tala aldrig
ett ord till mig vidare!
Landon vek ihop blanketten och
af-skedade gossen med order att det ej
skulle vara något svar för tillfället.
— Stackars gamle George! sade han
till sig själf, lika impulsiv som alltid,
fastän jag då för en gångs skull är
mer än halft ense med honom. Hvad
jag än gör, skall man nog från visst
håll tillägga det den värsta betydelse.
Han fortsatte sin väg utmed den
breda alléen, funderande på, hvad han
borde göra. Han visste förstås, att det,
om han toge emot ämbetet och trädde
i den dödes ställe, från visst håll skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
