Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Görel Wide. Af Alfhild Bratt-Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville öfverraska föräldrarna och min
bror, som jag allt sedan barnaåren
hållit så kär. Det var tidigt om
morgonen. Det var söndag och midt i
sommaren. Solen hade blott hunnit
några steg på himlen. Allt var så
stilla. Jag gick genom den skuggiga
allén, som bildades af höga åldriga
popplar. Mins du att på ena sidan
flöt ån omgifven af vass och från den
andra kunde man se in i trädgården
med sina vindbryggor, dammar och
sin springbrunn. Man såg lysande
rabatter och tvärskurna gräsmattor och’
längst borta sågs frukträdens kraftiga
grenar böja sig ned öfver
bärbuskarnas långa rader. Mins du? Någon
människa syntes ej till, endast ett par
påfåglar lustvandrade därinne. Jag
manar fram för dina ögon denna flik af
mitt barndomshem på det att den må evigt
hviska till dig om en stund i mitt lif,
då jag såg paradiset skymta i fjärran.
Rått som jag där gick och andades
in en doft af rosor och heliotrop
trängde till mina öron en ton.
Den lät som en gammal bräcklig
människas röst, som anstränger sig för
att återge i varma tonfall sitt hjärtas
innersta och renaste känslor.
Det var socknens uråldriga
kyrkklocka, som sjöng in sabbaten! Jag
stannade andaktsfull.
Då — längst borta i allén, bakom
hvilken manbyggningen snöhvit
afteck-nade sig mot den djupblåa himlen, steg
som en drömsyn upp för mig en flicka
i hvitt. Hon kom långsamt och
vaggande. Hennes ljusa hår flöt löst ned
kring skuldrorna öfver den tunna
fotsida klädningen. Hatten med en krans
af skära tusenskönor hängde i ett band
öfver armen. En liten röd toffel såg
jag då och då.
Ofrivilligt reste sig för mitt minne
en gång nere i södern. Ensam satt
jag i tankar. Framför mig låg som
en väldig äfventyrsvärld Stilla oceanen.
Då såg jag plötsligt en glänsande våg
häfva sig i fjärran och komma glidande
med en våldsam kraft in mot mig. Ej
vacklande hit och dit syntes den mig
skina af friborenhet. Majestätiskt höjde
den sig öfver de andra böljorna under
det tropikens sol lyste i dess
kristallklara djup. Obesudlad af jordens stoft,
full af evighetsmusik, for den fram
därute på hafvet sjungande i crescendo
om all världens härlighet.
Och jag hade en dröm. Jag såg
mitt hem! Solljust låg det af harmoni
och lycka! Jag såg en ung kvinna
komma mig i möte. Och hon — det
var min hustru, min ögonsten och min
allra käraste vän!
Där jag nu stod och såg och såg
på dig, där du kom så sval och
underbar, föreföll det mig, som det varit
dig jag såg i drömmen, som det varit
dig våren sjöng om och som ni båda
berättat mig om den förnäma känsla,
som är kärlek! Och mitt bröst häfde
sig. Det ville sprängas!
»Ronald Park», tycktes mig den
gamla klockan sjunga, »nu jubla och
fröjda dig, ty så visst som Herren lefver
är det din själs utkorade, som kommer!»
Jag visste ju ej, hvem du var, jag
kände blott, att jag fick dig kär och
att du bar i dig min vildaste längtan.
Då du kom mig närmare, såg jag
att ett obeskrifligt vemod hvilade öfver
ditt ljufliga ansikte och att dina
underbara ögon stodo fulla af tårar. I det
ögonblicket fattades jag af en sällsam
ångest. Jag såg upp mot mitt
fädernehems kalla murar. Så föll min blick
åter på dig.
Med detsamma stod det så klart för
mig, att det måste vara något däruppe,
som plågade dig. Hvad det var, kunde
jag sagt dig redan då! Ditt var ej
deras, lika litet som det varit mitt!
Och det var, som hade jag stått och
sett på din sömnlösa natt med tankar,
som irrade hemlösa omkring. Och jag
såg, hur du skyndat dig att komma ut
på morgonen. Alla sofvo. Det var
skönt Görel Wide — att vara ensam!
1 den stunden glömde jag föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
