Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Jämlikhet. Novell af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— hon sände en likgiltig blick bort
emot de två på isbjörnsfällen. »Men
annars. — Erik skulpterar, — det vill
allt handkraft till, — Allan målar, herr
Wang komponerar, de där två därborta
målar också, Ingeborg och jag
skulpterar —»
»Förlåt en yngling, snälla tant», kom
en retsamt mild tenorstämma från
kakelugnen, »jag har ännu inte haft råd att
lägga mig till med handsekreterare, så
därför kan jag ju också rangeras in
bland de där som arbeta med händerna.
Men — men hjärnan är allt med litet
också. Förresten inbillade jag mig att
ni andra inte heller fick ställa den på
semester för mycket.»
»Åhnej, det vill jag lofva!»
brummade basrösten.
»Nå, men snälla, det har jag väl inte
alls sagt!» Fröken Elsa tog på sig en
min af oskyldigt anklagad. »Det är
bara det som upprör mig, hur ni kan
vilja påstå så bestämdt, att en
kroppsarbetare inte också arbetar med hjärnan.»
»Det vet jag inte hvem som så
bestämdt har påstått», förklarade han
vid pianot. »Men hvad jag nu däremot
med bestämdhet vill påstå, det är att
jag — och ni — och vi alla här
förresten — arbeta mera med vår hjärna,
betydligt mera, än hvad en
kroppsarbetare gör, om ni så drar fram en
verklig slitdito. Det vore ju abnormt
annars! Och vidare: hjärnans
tanke-och kombinationsförmåga uppöfvas
naturligtvis och utvecklas, på samma
sätt som armmusklerna genom flitigt
arbete alltmer stärkas —»
»Ja visst. Du är naturligtvis i stånd
att slå af tre gånger så många strängar
nu som vid ditt första stapplande inträde
på tangenternas klingande ängder», sköt
värden, doktor Åke in. Men
kompositören fortsatte, utan att ta hänsyn till
interpellationen — han hade kommit
i orationstagen nu, satt och gratikulerade
med sina långa, magra armar med
manschetterna nedfallna öfver halfva
händerna.
»Ju mera fantasiens pegas får ströfva
genom rymderna, dess högre och
svåråtkomligare vidder tyckas han nå. Ju
flera tankeproblem man tar sig för att
lösa, desto mera invecklade och
djupgående kan man våga ta i håll med —»
Fröken Elsa gjorde en liten rörelse
som tydde på en begynnande otålighet.
»Allt det där är mycket sannt»,
sade hon, »men — —»
»Ni vet inte hvarhän jag vill komma
med det, menar ni? Jo, vänta litet.
Hvarje människas tankar, kretsar
naturligtvis mest kring det som dagligen
sysselsätter just henne, inte sannt? På
det området når hon den största
utvecklingen, och en logisk följd af detta är,
att hon alltså på andra områden måste
vara relativt mindre utvecklad. Ni är
t. ex. mycket slängd i att bedöma
skulpturer — linier, proportioner och
sådant — därför att ni ägnar lejonparten
af er tid och era tankar åt att skulptera.
Axels verser bedömer ni redan mindre
fackmässigt, och om en skomakare har
godt och flinkt handlag eller ej, kan
ni bestämdt inte alls afgöra.»
»Jag kan åtminstone afgöra om hans
skor klämmer mig eller inte», sade
hon och stack utmanande fram en liten
välformad blanklädersko under
kjolfållen.
»Nåja. Men det är en
känsloför-nimmelse af er fot som inte har med
skomakarens yrkesskicklighet utan
snarare med skonumrets valör att göra,
min nådiga. I alla fall — revenons
å nos moutons! — Det förhåller sig
naturligtvis också vice versa: en skicklig
skomakare kan lätt och fort afgöra om
en känga är välgjord eller ej, därför
att hans flesta och intensivaste tankar
sysselsätter sig med kängor —»
»Det förefaller mig — fastän icke
fackman — som om Elsas skomakare
skulle ha godt handlag», föll unge Axel
in med en granskande blick på den
lilla blankläderskon som åter hastigt
försvann under klänningskanten.
»Men han har betydligt svårare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
