Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Jämlikhet. Novell af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrattade bullrande, flåsade och
stånkade och talade mycket högröstadt med
hvarandra. Men med ens blef det
alldeles tyst borta hos dem, hufvudena
lutades ihop, några hviskande repliker
följde, och de två som sutto med ryggen
åt Elsa vände sig om och sågo bort
mot henne.
Hon såg på dem tillbaka, kallt,
högdraget och främmande.
Då reste sig en af de fyra och
hälsade mycket artigt med ett leende. Elsa
blef röd, tvekade en smula, men hälsade
så igen. Det var ju herr Jonsson,
tapetseraren.
Alltsedan den där kvällen hos Åke
och Ingeborg, då hon hållit sådana
varma loftal öfver honom, hade hon
verkligen inte offrat en tanke på den
vackra och hyggliga unga mannen som
genom sin tillbakadragenhet och sitt
städade uppförande gjort ett så
fördelaktigt intryck på henne. I dag föreföll
han mindre tillbakadragen, hans
skjortbröst var ej oklanderligt, och ansiktet
såg tämligen orakadt ut. Det
missklädde honom.
Elsa såg bort emot honom ett par
gånger, men vände genast ögonen åt
annat håll, ty för hvar gång mötte
hon hans blick, åtföljd af ett leende,
på en gång osäkert och inbjudande.
Hon böjde sig mot fönstret och såg
ihärdigt ut genom glasrutan. Det hade
plötsligt kommit för henne — tänk
om han kom fram och slog sig ned
här midt emot henne och började ett
samtal! —
Nå, det vore ju i stil med hvad hon
yttrat den där kvällen! Det var ju just
detta hon förfäktat, nu kunde hon få
göra början med att praktisera sina
vackra ideér.
Ja, visserligen — men — — Hon
önskade i alla fall att han inte måtte
komma fram. Hon kunde inte hjälpa
det. Hur skulle hon kunna låta honom
förstå att hon inte önskade hans
sällskap? — —
»God middag, fröken!»
Där var han, stod framför henne
med hatten lyft i höjden och det där
äckliga familiära småleendet på
läpparna.
»Grannlåtsväder vi har! Det är
riktigt Brittsommar di kallar. Vi höllt
på te’ komma för sent, fick lunka hela
Stadsgården, man blef rent svettig.»
Han torkade sig i ansiktet med en
näsduk, hvars renhet lämnade åtskilligt
öfrigt att önska, och slog sig så ned
på bänken framför henne, men vek
först upp ytterrocken med en hastig,
van rörelse. Han hade ännu inte
märkt det besvärade uttrycket i hennes
ansikte, han smålog alltjämt godlynt
och älskyärdt, och de vackra,
trohjärtade blå ögonen sågo på henne med
en höfviskt beundrande blick.
»Ska fröken ut till fröken Käll?
Inte det. Jag tänkte att det här vackra
vädret kunde locka damerna till litet
skogspromenader och landtsvärmerier.»
Han skrattade och böjde sig litet fram
emot henne.
Hon kände att han användt dålig
tobak alldeles nyss och omedvetet förde
hon sin lilla parfymerade näsduk upp
till näsan.
»Ska fröken kanske ända ut till
Saltsjöbaden?»
»Ja.»
»Och så alldeles ensammen?»
»Jag har bekanta därute, släktingar,
som jag skall hälsa på. De komma
nog ner och ta emot mig, tänker jag.»
Det var inte sannt. Hon hade alls
inga släktingar därute, hade just gladt
sig åt att mol allena få ströfva genom
skogen upp till utsiktspunkten. Men
med ens hade hon blifvit så rädd för
att han skulle erbjuda sitt sällskap, att
hon nu tog till släktingarna i
häpenheten.
Han hade plötsligt blifvit medveten
om kylan i hennes sätt. Det blef en
stunds tystnad*
»Det är en bra snäll människa,
fröken Käll», försökte han igen, men
rösten föreföll nu konstlad och osäker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
