Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENEN.
En af våra populäraste
skådespelerskor, fru Julia Håkansson, har,
efter ett par års frånvaro på
landsorts-turnéer, åter visat sig för Stockholm
vid ett gästspel å Vasateatern. Hennes
gästspel satte oss i tillfälle att återse
Oscar Wildes pikanta och satiriska
skådespel »Solfjädern» med dess
träffande skildringar från Englands förnäma
värld. Blott ett par antydningar om
innehållet, som en del af läsarne ännu
torde ha i minnet. Den unga lady
Windermore är svartsjuk på sin man,
som af skvallret för henne utpekas
såsom den bländande men något mystiska
mrs Erlynnes älskare. Förhållandet är
att mrs Erlynne för lorden afslöjat sin
hemlighet, att hon är hans hustrus
mor, ehuru hon efter ett kort
äktenskap öfvergaf sin man och deras lilla
dotter och därefter varit försvunnen
från Londons horisont, dit hon nu
återkommit ruinerad men botad samt
bebesluten att söka återvinna sin ställning
i societeten. Lorden hjälper sin
svärmor ej blott med pengar utan öppnar,
för att stöda hennes
rehabiliteringsför-sök, sitt mycket respektabla hus för
henne. Häröfver blir lady
Windermore, som ej känner hvem mrs Erlynne
är, utan i henne ser blott en rival om
sin mans kärlek, i högsta grad
uppbragt och kan blott med möda af hål la
sig från att ostentativt visa henne på
dörren.
Emellertid kommer lady
Windermore senare genom en kvarglömd
solfjäder oförskyldt i en tvetydig
belägenhet, som skulle kunnat för alltid
kompromettera henne. Situationen räddas
af mrs Erlynne, hvilken genom denna
själfuppoffrande handling förvärfvar sig
ladyns aktning och tillgifvenhet. Mrs
Erlynne skänker sedan sin hand åt en
af sina mest energiska tillbedjare, lord
Lorton. Slutet godt, allting godt.
Fru Håkansson utförde mrs Erlynne
med en god del af den autoritet
som tidigare präglat hennes spel och
som ytterst hvilar på skådespelerskans
brinnande hängifvenhet för sitt kall.
Den impulsiva naturkänsla som talar
genom fru H:s mun undgår aldrig att
göra en viss effekt, äfven om man
såsom nu måste fastslå, att det långvariga
gästandet i landsorten med det
forcerade arbetet och den tacksamma mera
öfverseende publiken, icke minskat de
brister man kunnat finna i fru H:s
sceniska skapelser. Böjelsen att anta
primadonnalater, att hufvudsakligast
spela kraftställena och styfmoderligt
behandla resten, framträder nu mera
än förr; en rikare nyansering i diktionen
haf aldrig varit fru H:s styrka och är
det fortfarande icke, lika litet som
minspelet, hvars upparbetning försummats.
I »Mamma Colibri» — inom parentes
en rätt konstruerad fransk anrättning —
återfinna vi mera af den forna fru
Håkansson, men så var det också en
excentrisk erotisk roll, där fru H:s starka
expansionsförmåga kom väl till pass.
Särskildt gjordes den stora
brytnings-scenen med familjen con amore.
I genomsnitt ha
Håkansson-före-ställningarna å Vasateatern gjort intryck
af okonstnärligt hastverk, så mycket
beklagligare som jämförelsen med det
samtidigt pågående danska gästspelet
låg så nära till hands. Om vi
undantaga ett par goda typer af herr
Svennberg, som lord Lorton i
»Solfjädern» och som Jacques Rysbergue
i »Mamma Colibri» hvilade det öfver
dessa stycken en dilettantmässighet som
icke är rekommenderande för svensk
skådespelarkonst. Man saknade
genomgående den konstnärliga ansvarskänsla,
som icke släpper fram halfgjordt eller
illa gjordt arbete. Det hela smakade
icke så litet af landsort.
Större tillfredsställelse har det danska
gästspelet å Dramatiska teatern beredt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
