Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XIV. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMASKERAD
Roman af HEADON HILL.
Bemyndigad öfyersättnino för varia.
(Forts, från N:o 5.)
— Det kan jag visst göra, och mer
än så! Jag har själf den vurmen att
taga ögonblicksfotografier så många
som möjligt af de fångar, som gå
genom mina händer. Min privata
samling står med nöje till ert förfogande.
— Utmärkt! ropade Rattray. Jag
ämnade alltså föreslå att jag skulle
följa med er till staden i afton och
begagna mig af er rekommendation i
Scottland Yard i morgon. Nu kan
jag komma i tillfälle att undersöka er
privata samling på samma gång. Jag
har ett godt minne i fråga om ansikten,
och om jag då efter min återkomst
till Maplehurst skulle råka möta
originalet till någon af dessa fotografier,
skulle jag med något hopp om
framgång kunna använda min lilla nyckel.
Han talade icke om att hans »lilla
nyckel» i form af en agatknapp i det
ögonblicket hvilade i hans västficka,
hvarest den legat, sedan han härom
dagen tagit fram den i rosengården vid
Bassett Hall.
Hans högvördighet Joseph samtyckte
genast, fastmer emedan han tyckte om
sin nya bekantskap, än emedan han
trodde på hans teori, och de två
herrarna kommo öfverens om att följas
åt till London samma afton. Som
prästgården låg närmare stationen än
till Hall, beslöts att Rattray skulle komma
dit vid niotiden på kvällen och följa
med i vagnen som mr Mandible
beställt.
Kaplanen eskorterade sin nye vän
till farstudörren, och Rattray hade redan
gått några steg, då han hejdade sig
och vände om.
— Vi tyckas genom en tyst öfver-
enskommelse hafva undvikit att tala
om sakens fulaste sida, sade han. Det
tjänar likväl till intet att kringgå fakta,
och det är otvifvelaktigt så att många
människor sätta unge Tressingham i
förbindelse med denna sak. Jag måste
bekänna att jag äfven själf sneglat åt
det hållet.
Mr Joseph Mandible gjorde en ful
grimas.
— Enligt bevisen var det ju ganska
naturligt svarade han. Han var ensam
i sakristian med stackars Samuel, och
ingen annan har man sett gå ut
därifrån men likväl ser han inte ut
som —.
— Som en person, den där kunde
begå ett gement mord för världslig
vinning, inföll Rattray. Det är då sant,
fastän jag förmodar att till och med
ett helgon kan slinta, om
bevekelse-grunden är tillräckligt mäktig. Men
hvad som särskildt påverkat mig till
hans favör är det att han, förutsatt att
han vore skyldig, måste hafva vetat
på förhand att misstanken skulle drabba
honom. Ett klumpigare brott kan aldrig
hafva blifvit planlagdt, och han skulle
väl åtminstone haft det vettet att skjuta
undan regeln på ytterdörren för att
leda tanken på att mördaren flytt öfver
kyrkogården.
— Just så, sade mr Mandible
fundersamt. Det är mycket riktigt och
ändå är ju den reglade dörren roten
till hela eländet. Jag såg äfven att
den ingifvit baron de Ouérin ett
ogynnsamt intryck i fråga om Tressingham.
Jag kunde ej låta bli, fastän han visat
mig vänlighet, att säga honom min
mening om saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
