Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hade erhållit en god anställning
i Sverige och skulle nu resa hem för
att tillträda den, gifta mig och på allvar
bosätta mig i fosterlandet. Och jag
var glad att få lämna Amerika, min
själ hade éj förmått slå rot i det
främmande landet trots de sista årens
framgångar, för hvilka jag i första hand
hade min vän John Marsh att tacka.
Min vän är kanske en oegentlig
benämning, ty, oaktadt min tacksamhet och
sympati för honom och mina försök
till närmanden, hade vår bekantskap
endast blifvit ringa fördjupad. Ändå
borde väl de tjänster han gjort mig
ingifvit honom vänskap för mig —
det brukar ju så vara att dem
människorna äro i tillfälle att göra väl, dem
älska de. Och han, han hade räddat
mitt lif två gånger!
Den första gången var för fem år
sedan en mörk, ruskig afton nere vid
hamnen i Boston.
Jag var i en förtviflad belägenhet,
hade varit utan arbete i veckotal;
utsvulten, utan hopp för framtiden ville jag
med ett språng göra slut på en eländig
tillvaro och hade tagit ett steg ut mot
djupet — ett till och allt hade varit
slut — när jag kände ett starkt grepp
i min skuldra och hörde en hård röst:
Hvad gör Ni här?
— Hvem är Ni? Jag känner Er
inte! Låt mig vara! hade jag mumlat.
— Nej, sade den främmande, kom
med mig!
Och en stackare som jag var till
kropp och själ, lydde jag nästan
instinkt-messigt den starka rösten. Mannen
gaf mig mat och lät mig tala ut min
olycka. Det var också han, som gaf
mig plats på fabriken, där han själf
var förste ingeniör och störste delägare.
Huru härligt var det inte att efter det
yttersta elände känna sig som människa
igen, ha ett verksamhetsfält, där man
kunde bruka sina krafter och känna
sig lefva! Marsh såg min energi och
min växande förmåga och jag steg
hastigt i graderna, men genom personligt
närmande visade han mig då ännu ej
sin bevågenhet.
Den andra gången han räddade mitt
lif, hände det på fabriken.
Jag demonstrerade en ny maskins
skötsel för en arbetare, men genom
någon oförsiktighet å min sida fångades
min rock in i generatorns routerande
hjul, jag lyftades upp och skulle inom
mindre än en minut varit en blodig
massa, om ej Marsh genom en
tillfällighet just kommit den vägen och,
innan någon hunnit tänka, ryckt mig
bort med sönderrifven rock och en
skråma på axeln som enda märket efter
dödsfaran. När jag sedan uppsökte
honom för att tacka, såg han trött och
mera dyster ut än vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
