Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra om annat än syrénhäckar,
ladugårdslängor och äppleblom och —
— Så, mr Bernhard, afbröt han helt
fogligt och med ett litet leende, ovant
att se på hans sträfva ansikte. Ni skall
förstå, att jag är en bondson från Sverige;
när jag växte upp där hemma, inte
reflekterade jag då öfver naturens
skönhet, men senare ha de olika
stämnin-garne i mitt minne kristalliserat sig till
bilder, som jag njuter af att frammana.
Hans oroliga blick fick ett
drömmande uttryck, som jag aldrig förr
observerat hos honom. Han hade ett
vackert skuret ansikte, men dragen voro
hårda och hakpartiets framskjutande,
fasta linier skvallrade om en okuflig
energi. Ögat låg djupt inunder täta
bryn och hade vanligtvis ett dystert
uttryck, hvilket kunde bli skyggt inför
en ihärdig blick, liksom vore han rädd
att låta någon intränga i sin själs
ensamhet. Han var ljusskäggig och det
lätt gråsprängda håret verkade endast
blondt. Han såg ut att vara omkring
45 år.
Efter denna afton i hans hem kommo
vi en smula närmare hvarandra, icke
så att han gaf mig några förtroenden
eller blottade sitt intimare tankelif, om
han nu ens hade något intresse i
världen förutom sitt arbete, men han var
framstående fackman i sin branch och
hans insikter kommo mig vid vår
samvaro till godo. Jag lärde mera på
detta sista år i Amerika än under alla
de fyra föregående tillsamman.
Som nämndt skulle jag emellertid nu
lämna Västern för alltid. Samma dag
som jag slutade min tjänstgöring på
fabriken, blef jag på kvällen bjuden
hem till ingeniör Marsh.
Den officiella afskedsfästen hade
redan gått af stapeln och det blef bara
vi två, som gjorde heder åt hans
hushållerskas delikata anrättningar. Men
den bästa stämning blef rådande, Marsh
var mot sin vana språksam och vänlig.
Han visade sig intresserad af mina
planer och förhoppningar och hade
tydligen föresatt sig, att jag skulle ha
en angenäm kväll. Till och med om
min fästmö gjorde han några frågor,
som föranledde mig att ta fram hennes
fotografi ur min plånbok.
Jag såg honom betrakta det och
väntade leende att få höra ett ord om
hennes skönhet, men till min
förvåning märkte jag, hur blodet långsamt
sjönk från hans ansikte, tills det blef
gult och stelt. En bra stund fick jag
vänta på hans svar.
— Hon påminner mig om någon,
jag känt i min ungdom!
— Kanske det var min fästmös mor?
Hon lefver än!
— Inte troligt! svarade han kort och
begynte ett annat samtalsämne, men
han syntes förströdd och når vi
kommit in i rökrummet, där kaffe och
cognac, whisky och cigarrer voro
framsatta, återknöt han tråden.
— Hon är söt, Er fästmö — jaså,
hon är lik sin mor! Nå, hvad hette
modern som flicka?
— Linda Wellen!
Han vände sig så hastigt, som om
det ryckt i alla nervtrådar i hans kropp,
så steg han upp från sin plats och gick
tyst slag på slag genom rummet. Hvad
var det med detta namn, som gjort
honom upprörd? Upprörd var han —
jag kände det snarare än jag såg det,
ty dragen lågo som huggna i marmor
och rösten var lugn, när han slutligen
talade.
— Det måste då finnas två med
det namnet. Jag har hört talas om
Linda Wellen genom en vän till mig
— en intim vän — den ende jag haft
— och han sade att hon var död —
död för öfver tjugo år sedan.
— Nej, inte hvad jag vet, finns det
fler. Linda Aurora Wellen.
— Kallad Lindagull!
— Ja, kallad Lindagull, när hon var
ung och håret gult, nu är hon gråhårig
och gammal och —
— Ful och tjock kanske, men jag
vill inte höra om det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
