Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vet inte, jag får tänka på
det! svarade hon med len stämma.
Men Ola undvek henne i flera dagar
sedan och det var på hennes initiativ
de kommo tillsamman igen, hon hade
bedt, att han skulle visa henne vågen
till Högkällan, som låg djupt inne i
skogen och var bekant för sitt friska,
hälsosamma vatten.
Han gick vid hennes sida och
undrade, hur hon skulle vara efter deras
sista möte, men hon syntes obesvärad,
lugn och glad. När de kommit in i
skogen, blef stigen brant och slingrade
mellan täta snår af enris och frodiga
ormbunkar; åldriga granar med mossan
som hvitt skägg öfver sina släpande
grenar stängde nästan vägen, fåfängt
sträfvande att växa i kapp med de
masthöga, gulstammiga tallarna. Aldrig
kunde Ola glömma denna härliga dag!
En söt doft af kåda, barr och linnéa
uppfyllde den gyllene luften, sländorna
blixtrade i solstrålarna, fåglarna
uppstämde sina mångstämmiga drillar som
tokiga af fröjd. Fjärilar och bin
tumlade i yrsel bland skogsblommorna,
hela naturen tycktes berusad af sin
egen yppighet.
Fröken Linda såg sig omkring med
en stor blick, det lyste ett uttryck i
hennes ögon, som han aldrig sett där
förr.
— Stöd mig Ola, här är så brant!
sade hon sakta och när han ville taga
hennes hand, förde hon i stället hans
arm kring sitt lif. Hon var så smärt,
att han nådde rundt hennes midja och
kände hennes hjärta slå under hennes
bröst.
— Finns väl något fulare namn än
Ola, yttrade hon, när de gått tysta en
stund — Ola — Ola Matsson
Men han hörde knappt, hvad hon
sade, han gick och kände hennes hjärta
sia — tick tack — tick tack, så brådtom
det hade!
Hon fortsatte:
— Ni heter ju John också — jag
vill hellre kalla Er John och — John
— Ni är så vacker, att Ni godt kunde
vara en herreman!
Hon stannade framför honom och
lade leende sina armar kring hans hals,
men Ola stod nu blyg och tyst och
flickan var det, som först kysste honom.
lngeniör Marsh gjorde ett uppehåll
för att bjuda mig en ny cigarr, hans
ögon lyste med en underlig glans under
de yfviga brynen.
— Sedan de begynt att smekas, de
unga, talade de ej så mycket, fortsatte
han sin berättelse, de vandrade hälst
tysta i de täta skogarna, dår de aldrig
mötte någon människa. Linda, som
var rädd, att någon skulle komma
deras hemlighet på spåren, kanske
också för att öka det hemlighetsfullas
behag, hade yrkat på att de skulle
träffas, når hela gården sof och tysta
som skuggor brukade de mötas vid
midnatt och smyga upp i skogen, där
deras mörka silhouetter flöto samman
med dunklet under träden.
Inför främmande låtsade hon
knappast se honom och fordrade samma
beteende af honom. Men för honom
var detta nästan omöjligt, kärleken hade
kommit med häftigheten hos en
naturkraft och han led af sin passion, blef
blek och mager med blåa skuggor
under ögonen; Linda var lidelsefull
och kall på en gång och hon kunde
göra honom tokig med sitt nyckfulla,
ombytliga väsen, som han icke förstod
sig på.
Men hon blomstrade upp, hon blef
yppig och rund, hennes matta hy fick
hälsans skiftningar och hennes skönhet
en sinnlig charme, som utstrålade lik
en farlig doft ifrån henne.
— Du är som Högkällan för mig,
sade hon en gång till Ola, jag dricker
i sommar hälsa och skönhet ur din
sunda natur!
— 1 sommar, återtog han, men sedan?
— Jag vet ingenting sedan!
— Du har gifvit dig åt mig! —
Han kallade henne sällan för du, men
nu gjorde han det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
