Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Hämnden. Af M. Ginet Sicaut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄMNDEN.
Ap M. GINET SICAUT.
Långsamt och med ansträngning
vände Sibyl sitt tärda ansikte mot den
inträdande.
Magerheten, den gula hyn, de
ihåliga kinderna gjorde hennes ansikte
förfärligt gammalt jämfört med det härliga
porträtt, som hängde på väggen. Där
hon nu hvilade bland de mjuka
kuddarna, föreföll förstöringen af den sköna,
unga kroppen ohjälplig. Hos denna
trötta gestalt fanns intet af forna dagars
behag. Fingrarna sviktade under de
dyrbara ringarna liksom pannan under
det alltför tunga håret, det enda, som
undgått förstörelsen.
— Är det verkligen ni, Ary?
— Ja, det är verkligen jag, kära fru.
Han närmade sig, gripen, trots sin
flegma. Var det verkligen samma
stämma, som förr i världen brukade mumla
så bedårande ord?
— Det är icke älskvärdt af en läkare!
Sex månaders frånvaro, under hvilken
både vänner och patienter kunna dö
tjugu gånger om, utan att det rör
honom. Hvarifrån kommer ni?
Han tryckte lugnt den hand, som
bjöds honom, och svarade:
— Jag kommer från Alexandria.
Hur mår George?
— George har inte varit sjuk. Hvad
mig beträffar, så har jag, medan ni
vandrade omkring vid Nilens
stränder, genomgått en mycket svår kris,
som ...
Hon väntade ett ord, som han dock
icke uttalade, och hejdade sig, i det
hon sänkte sin blick djupt i hans.
Hvad tänkte han på? Nu hade han
varit bortrest i sex månader utan att
en enda gång hafva låtit höra af sig,
och vid återkomsten var det George,
som han först frågade efter. Hennes
eget beklagliga tillstånd gjorde intet
intryck på honom. Där satt han,
alltid sig lik, en korrekt och vacker karl
med rak hållning och högburen panna,
med sin ogenomträngliga min och det
kalla leendet. Hvilken man, som glömt
så hastigt, under det att andra
för-gäfves flytt undan faran!
— Min stackars Ary, ni trodde väl
icke att ni skulle få återse mig så
här?
— Jag var säker därpå.
Hon spratt till, plötsligt misstrogen.
— Emedan?
— O, helt enkelt emedan jag
känner er, era vanor, ert lynne. Jag
skulle kunna säga, hvilka faror, som
ledt er så långt — hvilka faror, som
skola komma.
— Hvilka äro då dessa faror,
frågade hon ironiskt.
— Naturligtvis de vanliga för hvarje
morfinist. Jag ser det. Symptomen
äro desamma hos alla liksom det
sluttande planet... Ni lät sticka er, då
jag reste, och ni har fortsatt därmed.
Det är alldeles nuturligt. Man börjar
med två, tre styng om dagen, man
ökar till fyrtio. Från ett centigram
morfin stiger man till tjugufyra.
Hon afbröt honom.
— Nå, än sedan! Hvad bevisar det?
— Hvad det bevisar? Rakt ingenting.
Ni känner väl historien om
opiumrökarna? Man berusar sig ända till
märgen, och man slutar med att bli galen
eller förslöad. Ingenting vidare!
Hon utstötte ett kort skratt.
— Må vara! Jag skall alltså dö
som en opiumrökare. Det slutet eller
ett annat! Jag hvarken vill eller kan
åter begynna med onödiga strider. I
det där spelet fortsätter man, som ni
säger, hur det än går, när man en
gång börjat. Jag har skrikit af smärta,
och jag har fortsatt. Jag har sett mitt
kött slappna, min skönhet försvinna,
och jag har fortsatt. Jag är icke längre
på den punkt, där man hejdar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
