Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXIII. Skriket i östra flygeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon kommer hem till den. Se det var
därför, som jag kom hit. Squiren
hälsar så mycket till patron och
frågar, om han sett till miss Winnie i
eftermiddag?
Den förste talaren, han som svingat
lyktan, gick ett steg närmare och
tittade in i Rattrays ansikte. Han var
en tjockhufvad man med stora käkar
och gröfre byggd än som brukar vara
fallet med sta 11 betjäning.
— Hvad har ni för syssla på the
Hall? frågade han, sedan han
ändt-ligen slutat sin granskning.
— Dagsverkare på hufvudgården,
svarade Rattray utan att blinka.
— Och er herre gaf er själf det
där uppdraget? Det är inte ert eget
påhitt för att få en mugg öl?
— Squiren skickade mig själf, var
det enda Rattray kunde svara utan att
förråda sig.
— Då blir det bäst att ni talar
med baron personligen, fastän det är
sent, sade den talande och steg åt
sidan. Tag upp honom till slottet,
Zeb, och säg hvad han har för ärende.
Glöm inte att nämna att han blifvit
beordrad af squire Bassett personligen
att göra förfrågningar här.
Hans kamrat, en lång drumlig karl
med rödt hår, hvilken Rattray tog för
att vara Zebulon Caunt, det nya
vittnet mot Landon Tressingham, gick
genom porten och tecknade åt Rattray
att följa med. Det fanns ingen annan
råd än att lyda eller genast bekänna
sig vara en bedragare genom att taga
till schappen — en utväg för hvilken
han ryggade tillbaka, emedan han
fann den för vågad, medan han hade
två förföljare att räkna med. Om det
skulle komma till en öppen brytning,
skulle han hafva större möjlighet för
att slippa bort utan att blifva
demaskerad, om han sprunge ifrån en enda af
dem.
Och han kände sig nu fullt
öfver-tygad om att han måste schappa, innan
lian fördes inför baronen, såvida lian
skulle bevara hemligheten med sin
identitet. Att mannen, som fört ordet
vid gårdsporten, ej trodde honom, det
var han öfvertygad om. Den talande
hade varit mycket lugn och tagit
mycket försiktigt på honom, men hans
korta frågor hade haft en metallaktig
klang, som röjde att han visste att de
ljögo för hvarandra. Och hans sista
påminnelse till kamraten om att laga
att baronen finge veta den största af
alla Rattrays lögner, den nämligen, att
squiren skickat honom för att fråga,
var mer än olycksbådande. Den var
likväl på sätt och vis tillfredsställande,
ty den bevisade att han nått sitt
hufvudsyfte med att komma till
the Castle — att få en förklaring på
Lomax’ skratt. Ty dennes munterhet
måste hafva berott på att han visste
att baronen redan hade reda på
Win-nies försvinnande. Mannen med
lyktan skickade honom nu säkerligen till
baronen, emedan äfven han visste att
denne blifvit underrättad, om icke på
något hemlighetsfullt sätt, sannolikt
genom ett tidigare bud från squiren
eller möjligen af mr Bassett själf.
I det senare fallet var hans egen
historia förstås ett påtagligt falsarium,
ty den orolige fadern hade väl icke
skickat två bud i samma ärende, och
hans möte med baronen skulle
sannolikt blifva ganska brydsamt, äfven om
han icke blefve igenkänd.
Det värsta var dock att kvällens
händelser öfvertygade honom om att
den väg han slagit in på genom att
dölja de obetydliga följderna af sitt
»olycksfall» var absolut berättigad,
hvarför han ännu var långt ifrån att
önska ett afslöjande. Det kunde i
själfva verket blifva ödesdigert för hans
planer, om han skulle blifva tvungen
att demaskera sig i förtid. Hela den
byggnad af misstankar, som han
uppfört, skulle ramla ihop, innan han vore
i stånd att kröna den med bevisens
breda stenplatta, och den sak, han
åtagit sig, skulle vara förlorad för alltid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
