Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Alice. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besparingar, fortsatte trofast sin
outtröttliga flirt med sina långlagda
lands-maninnor. Men för öfrigt funnos så
godt som alla länder och
lefnadsställ-ningar representerade bland
grefvin-nans tillbedjare. Där fanns en blek
ung tonsättare från Paris, som sökte
spela sin kärlek in i grefvinnans hjärta
på veka, Gounodska modulationer, en
österrikisk snobb, en äkta
Wiener-Gigerl, som var ögonblicksfotograf och
sökte göra sina rivaler omöjliga genom
att föreviga dem i oförberedda och
löjliga ställningar. Det var vidare de tre
bröderna Oliveira från Lissabon, alla
tre liknade »gubben i flaskan» på
marknaderna, svartmuskiga, små och
hetlef-rade. Men första fiolen i denna krets
spelade utan all fråga baron Terkow,
en tysk skogstjänsteman. Det var typen
för en german, blond och högväxt med
blå ögon och guldkrusigt skägg och
jägarlifvets solbrända käckhet öfver hela
sin gestalt.
Alla dessa svärmade kring
grefvin-nan. De gjorde utflykter med henne,
drucko five o*clock tea i hennes
salonger, och när hon kom ner till
måltiderna, senare ån alla de andra gästerna
i hotellet, uppstod en formlig
tälflings-strid om gunsten att få kyssa hennes
hand. För min del iakttog jag en
tillbakadragen hållning, ehuru jag hade
den af många afundade förmånen att
vid bordet vara placerad midt emot
grefvinnan Hortense. Jag har alltför
mycket lefvat kurortslif för att icke
hafva fått leda vid dylika tomma och
pinsamma intriger och har dessutom
en gammal, bortkommen ungkarls
förmåga att komma på sned i dylika
affärer och mot min vilja stå och hålla
ljuset åt min medtäflare. Men just
denna tillbakadragenhet tycktes egga
grefvinnan Hortense. Helt säkert hade
hon knappast lagt märke till mig, om
jag med detsamma inmönstrat mig bland
hennes beundrare, men det att hon
icke fann mig bland dem plågade henne
med den sjukliga räddsla för ålderdom
och förvissning, som hon erfor, så
snart någon hyllning brast. Hon
tycktes ha beslutat att vinna mig, och dag
för dag gled jag mot min vilja mer
och mer ut på kurtisens glattis. Det
var öfver hennes stela skönhet, som
stod sin undergång så nära, ett spotskt
leende, liksom en gäckande
medvetenhet om alla en mans sjukaste och
hemligaste drömar, och när man steg upp
ifrån ett samtal med henne, var man
upphetsad som af ett vin, i hvilkets
eld man ständigt väntar att finna en
sötma, som där icke finns.
En dag gjorde vi en åktur högt upp
i Jurabergen, och jag körde för
grefvinnan. Där uppe på Alperna hade
redan väldiga snöfall täckt alla spetsar
och stupor, och våra slädar foro
långsamt upp genom ett smalt hvitt alppass,
på kanten af en afgrund, städse uppåt
för de hvita sluttningarna, rakt upp i
den blå himmeln, hvars kupa liksom
stödde sig på de växtlösa snöfältens
iskant. Andra bruka, när de passerat
trädgränsen, erfara känningar likartade
med sjösjukans: jag erfor blott ett lätt,
oändligt utsökt rus, endast jämförligt
med en morfininsprutning. Den
öf-verjordiskt lätta luften, solrymden, hvars
genomskinlighet påminner om ett
matematiskt axioms abstrakta klarhet,
landskapet, hvars dristiga linier likna
förstelnade lidelser, den frusna stillheten
rundt omkring, i hvilken mitt blods
och min fantasis sång inom mig blir
stark som en jätteorkesters, allt gör
mig barnsligt upprymd och barnsligt
meddelsam . . . Redan på uppresan till
det lilla oerhördt högt belägna» hospiz»,
som var vårt mål, hade jag fattats af
ett oemotståndligt begär att bikta för
grefvinnan alla mina hemligheter och
allt mitt hopp; och när vi sedan foro
hemåt i skymningens halfdunkel,
uttröttade af sol, luft och vin, gledo vi
allt längre ut på de ömsesidiga
bekännelsernas gungfly. Den vemodiga
sordin, som grefvinnan med
öfverläg-sen konst lade öfver sina förtroenden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
