- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 9 (1906) /
574

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXVII. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

våningen midt emot. Ej häller hade
han glömt vissa egendomligheter i den
värde herrns sätt, som väckt hans
misstro. Det fanns åtminstone en
möjlig-het för att den individ, som skulle
vänta på brefbäraren, redan begifvit
sig till sin post före natten och för
tillfället befunne sig i huset. Rattray
hade inga nerver och kände ej till
fruktan. Han hade alldeles ensam
er-tappat och tillfångatagit en kvartett af
Punjabs slugaste mördare. Men i
detta fall kom oron för Winnies
räkning honom att frukta att taga något
falskt steg, som skulle allarmera hans
byte i förtid.

Och nu, då hans ögon vant sig
vid skymningen, såg han att han icke
befann sig i fullkomligt mörker i köket.
Skenet från en gaslykta kastade
tillräckligt ljus in i rummet för att göra
det möjligt för någon utanför stående
person att upptäcka hans närvaro, och
om den person, han väntade, finge se
honom, skulle hans plan gå om intet.
Han kom äfven att tänka på att
polismanen hvilket ögonblick som hälst på
sin väg skulle kunna öka den svaga
belysningen genom en blixt från sin
blindlykta. Det skulle allt vara bättre
att gå upp i huset, så att ingen
förbigående skulle kunpa se honom och
hällre löpa risken att möta den mystiske
någon i de tysta rummen däruppe.

Han tog af sig stöflarne och smög sig
bärande dem i handen uppför
kökstrappan, som förde honom till det, som i det
gamla husets blomstrande dagar varit
en vestibul. Dörrarne till alla
rummen stodo öppna, och han tittade in
i dem endast för att finna deras
murk-na inre utan tecken till lif, ty häruppe
var skenet från gatlyktan starkare och
gjorde det möjligt för honom att se
tydligt. Af den orsaken beslöt han
att stiga ännu högre upp och gick
med lätta steg upp i första våningen.
Här rådde djupt och fullkomligt
mörker, och han måste trefva sig fram.

Hans känselsinne var mycket skarpt

och sade honom snart att äfven här
alla dörrar stodo öppna — ett faktum,
som han kände sig ytterligare
öfver-tygad om på grund af draget från de
söndriga fönstren i fasaden. Han gick
in i hvarje rum, och sedan han stått
alldeles orörlig i hvart och ett en
stund, kände han sig öfvertygad om
att ingen fanns i den våningen. Han
han hade förr än nu lyssnat till ljudet
af mänskliga andedrag i mörker och
djup tystnad och visste att han ej

kunde misstaga sig därvidlag.

Alltså steg han ännu högre upp,

och här i andra våningen, hvarest
fönstren voro utom räckhåll för några
kastvapen från gatan, slogs han genast
af en viss obestämdbar förändring i
atmosferen — en förändring, som icke
kunde förklaras helt och hållet genom
frånvaron af drag och var alldeles

obeskriflig. Hans näsborrar vidgades,
i det han inandades den, och han
började instinktlikt trefva sig utmed
korridoren till baksidan af huset, utan att
bry sig om de öppna dörrar han
passerade, och som ej lämnade någon
förklaring på den känsla, som gripit
honom.

— Det är ett slags bebodd lukt,

mumlade han i skägget. Denna våning
eller en del af den har nyligen
an-vändts som bostad mer eller mindre
ofta. Här finns en blandad arom,
som skvallrar om en civilisation, som
alldeles icke passar till Wites Lane,
för att icke tala om ett obebodt hus.
Ah! Hvad är detta? Ty hans
tref-vande hand hade plötsligt kommit i
beröring med en slät, kall metallyta,
och hans fina känselsinne sade honom
genast att det var en järndörr, som
var byggd tvärsöfver korridoren och
spärrade vägen till rummen åt gården.
Dörren var lika solid och oåtkomlig
för främlingar som dörren till
kassa-hvalfvet i en bank.

Men då hans känsliga fingrar gledo
lätt öfver den, letande efter eventuella
handtag eller knappar, ryggade han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free