Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXII. Charlie Hexts förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAP. XXXII.
Charlje Hexts förtröstan.
Hålögd och med spår efter en
sömnlös natt på sitt vackra ansikte, men
utan några tecken till modlöshet, stod
Winnie Bassett midt i vindsrummet
öfver den gamla ladan i Hartslock
Wood och lyssnade ifrigt.
Hon lyssnade efter Jasper Lomax’
och Zebulon Caunts fotsteg, då de
klefvo nedför stegen, sedan de fört
henne till hennes nya fängelse.
Omsider förklingade både fotstegen och
de buttra rösterna, och då dörren till
ladan stängdes, slappades hennes
spänning och hon kunde nu börja kasta
en blick på detta gömställe, till hvilket
hon blifvit förd midt i natten.
Hon hade ej gjort något motstånd
under transporten från the Castle,
emedan hon insåg att det skulle varit
fåfängt på de ensamma byvägarna och
i den ännu ensligare skogen, där hon
satt i den hastigt framrullande
täckvagnen mellan tysta karlar, hvilkas
vilda ögon fastmer än deras ord befallde
henne att ej göra något buller. Från
det första förfärliga ögonblicket, då
hon fått klart för sig att hon gått i
en fälla genom att söka hjälp hos
baron de Guérin på Longclerc Castle,
hade hon uppgifvit tanken på att slippa
undan med tillhjälp af kvinnans
vanliga vapen, hennes röst.
Hon hade framför allt bemödat sig
och med stor frantgång om att bevara
sin värdighet. Till och med när de
Guérin med lidelsefulla ord som villkor
för hennes frigifvande slällt upp ett
löfte att gifta sig med honom och
öfvergifvandet af hennes fästman, hade
hon bevarat fattningen och hade
behandlat honom först som en dåre och
sedan, då hon lärt sig begripa
karaktären af det på Longclerc Castle inhysta
bandet, som en skurk, som ej var
värd hennes tanke eller ett enda skrik.
Ja, och nu, då hon betraktade
vindsrummets nakna stenväggar, föredrog
hon dess osnygga otrefnad framför
den förgyllda luxuösa buren på the
Castle. Den hemska vördnaden från
de lismande männen och kvinnorna,
hvilka där passat upp på henne, men
ändå bevakat henne som kattor och
följt hvarje hennes rörelse i den
begränsade friheten inom hennes trenne rum,
hade fyllt henne med en dödlig fruktan,
så mycket mera kväljande, som hon
ej ville visa den. Men här, på denna
vind utan fönster, med sitt nakna golf
och sitt af de nödvändigaste möbler
bestående tarfliga bohag, här hade hon
i alla fall känslan af att äga större
frihet.
Och framför allt, här fanns ingen
listig fransman till att framlägga fräcka
planer för hennes framtid, precis som
om hon vore en varubal och likväl
med en så öfvertygande säkerhet om
att kunna sätta dem i verket att den
ofta kom henne att undra, om hon
verkligen vore vaken. Ej häller fanns
här denna förfärliga fransyska, hvars
af svartsjuka ursinniga röst trängt fram
till rummen, i hvilka hon var
inspärrad och ökat hennes elände. Det var
efter de senaste dagarna en sann
välsignelse att vara ensam — ensam med
sina egna sorgliga tankar och med
den alltid närvarande uppgiften att
försöka fly.
Men hvem var det, som närmade
sig så skyggt från skuggorna vid
bortre ändan af vinden och gjorde ett
slut på den ljufva^ ensamheten? Vid
första anblicken af den svarta
klänningen och det hvita förklädet ryggade
Winnie några steg tillbaka, i den tanken
att det var en af de så korrekt klädda,
men fräcka »jungfrurna», som utgjort
den kvinnliga tjänstepersonalen på the
Castle. Men en andra blick på den
skälfvande gestalten och det lilla
magra-patetiska ansiktet rubbade denna giss,
ning. Om denna besynnerliga flicka
med kortklippt hår som en gosse
tillhörde baronens betjäning, var hon i
alla fall af en annan typ än de öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
