Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Skäggets historia. (Efter Umschau)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÄGGETS HISTORIA.
(EFTER UMSCHAU.)
»Skäggetshistoria?» —att det börjar
som små fjun på ynglingens haka,
faller som säden under skördetiden för
barberarens knif, men i många fall
behåller slagfältet och slutar som ett
hvitt patriarkskägg. Den historien
be-höfver då icke ge anledning till en
afhandling.
Nej — men skägget har också en
annan »historia» — en historia som
går genom de olika århundradena; den
kan vara egendomlig nog och bilda ett
eget kapitel i den allmänna
kulturhistorien.
När vetenskapsmännen skola vara
riktigt högtidliga, bruka de gärna börja
sina afhandlingar med de vackra orden:
»Kasta vi våra blickar tillbaka på de
gamla grekerna» ... I föreliggande
fall kunna vi emellertid gå betydligt
längre tillbaka ån till de gamla
grekerna, nämligen till allas vår stamfader
Adam.
Får man tro en gammal arabisk
berättelse, börjar skäggets historia med
honom. Så berättas nämligen: Då
Eva hade blifvit skapad, hade hon ej
den minsta respekt för sin äkta make,
hon höll sin man under toffeln redan
från första dagen. Då bad Adam:
— Gif mig mitt refben igen och tag
tillbaka denna kvinna, — eller skapa
åt henne ett eget paradis! Skaparen
gaf honom emellertid en salva,
hvarmed han skulle ingnida sitt ansikte.
»Den salvan skall hjälpa dig, ty den
skall gifva dig ett så manligt och
ärevördigt utseende, att kvinnan ej mer
vågar att motsäga dig.» Och Adam
smorde sig med salvan och fick ett så
ståtligt skägg, att Eva blef sin man
underdånig. För en tid åtminstone. Så
berätta araberna.
I det gamla testamentet gäller
skägget öfverallt som tecken för manlighet,
värdighet och visdom. Moses
förbjuder prästerna att klippa sitt skägg. För
att håna David lät ammoniternas
konung Hanun klippa af skägget på hans
sändebud; följden blef ett krig mellan
de två kungarne. Men David sade till
de stackars männen, att då de sågo ut
som skändade män, skulle de stanna i
Jeriko, till dess deras skägg hade växt
ut igen. Och det är betecknande, att
när judarne skulle lägga förtviflan i
dagen — liksom lägga bort allt, hvad
som gjorde dem till värdiga män — då
sönderrefvo de sina kläder och klippte
af sitt skägg.
Samma syn på skägget som
kännetecknande för manlighet och värdighet
återfinna vi hos alla folk i deras
första utvecklingsstadier. Skägget vårdade
man på alla vis, och ju större det var,
ju mer gjorde dess bärare sig gällande.
Det enda undantaget göra dock
egypterna; om dem berättar Herodot, att de
från gamla tider kände till
barberare-konsten. Hos araberna däremot gäller
det för en skam att blifva rakad, och
ännu finnes hos dem en del ordspråk
som häntyda på skäggets högre
värdighet. Till en skägglös säger man:
»Måtte Allahs förbannelse träffa den
far, som är skulden till detta
ofullkomliga ansikte.» Och vill man beteckna
något som synnerligen vackert, säger
man: »Det är skönare än ett skägg.»
Har en förbrytelse blifvit begången af
en man med ett värdigt skägg, heter
det: »Hvilken skam för ett sådant
skägg!» Och muhamedanerna af den
gamla skolan taga ännu i dag sitt
af-kammade skägg med sig i grafven.
Äfven hos grekerna och romarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
