Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - En lyckans guldgosse. Öfversättning för Varia af Chr. Engelstoft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Buts pengar, första gången han bad
mig därom, för att få tillfälle att knäcka
honom som den lus han är.
Han tackade mig med tårar i
ögonen, som det fä han är!
Jag gör honom dock intet ondt nu.
Jag är beskedlig och godmodig och
känslig af naturen, och man bör ej
göra sina medmänniskor illa på allvar,
Christian Schröder.
Men jag träffar Mortensens där
hvarje torsdagsafton och sitter i en vrå
med den allvarligaste min, liksom om
jag hade tråkigt, och skrattar invärtes.
Jag har tummen på dem alla fyra.
För det andra afundas jag numera
ej Buts, emedan han fått Klara.
Det, som sker, sker, emedan det
måste ske, och det, som inte sker, sker
inte, emedan det inte kan ske!
Jag har blifvit en väl situerad man
trots mina små villkor, emedan det inte
blef jag, som fick Klara Stjärnenfeldt,
och är lycklig — på mitt vis.
Det erfordras så ofantligt mycket för
att vara gift, för att tillfredsställa en
kvinna, tid och öfverseende och pengar
och älskog, för den som vill bevara
sin hustrus kärlek.
Jag fick inte korgen, ty jag friade
inte!»
Utanför Figaro stodo två herrar och
en liten blek man och några stycken
dessutom.
Schröder ämnade vika undan för dem
och gå förbi.
Men porten var starkt upplyst,
hvar-för Schröder stannade, ty litet nyfiken
var han.
Plötsligt kom en stor och stark
karl ut i porten genom glasdörren till
danslokalen.
Och strax efter honom kom en lång
dam med hvita strutsplymer i hatten
och hvit boa kring halsen, han släpade
henne med sig och höll fast henne vid
handleden.
Han raglade mot väggen och stödde
sig mot den, då han vände sig om.
»Skall du snegla ... skall du snegla
åt slaktaren, när jag bjuder på toddar,
Katinka?* brummade han till henne
och slog henne i ansiktet.
Hon skakade på hufvudet, liksom om
hon fått vatten i örat och torkade med
näsduken den fläck på kinden, som
han träffat.
»Du trodde väl att du skulle spela
mig ett spratt?» Han slog henne för
bröstet.
Schröder hade aldrig sett någonting
liknande och visste icke hvad han
skulle taga sig till.
»Hvarför svarar du inte?» ropade
karlen till henne.
Därpå raglade de ut genom porten,
han hållande henne i armen.
Schröder kunde se märken af alla
hans fem fingrar på hennes målade
och pudrade kind.
»Där har du den och den och den!»
Och han slog henne om och om igen
och ropade: »Slyna!»
Herrarna på trottoaren hade gått sin
väg.
»Det är då infamt att se på», sade
Schröder halfhögt och följde efter de
två.
Schröder lade märke till att den lille
bleke mannen gick med honom.
Nu var äfven Schröder en tämligen
liten och spenslig man, och det visste
han.
»Det är då infamt!» upprepade
Schröder, han tyckte att den lymmeln
måste hafva knäckt mer än ett refben
på henne.
»Konstapeln står i hörnet af
Gammel Kongevej», sade mannen, som
följde med Schröder.
»Jaså du svarar, Katinka!»
Hon fick en örfil och ett
knytnäfs-slag midt i ansiktet, fastän hon, vid
den lefvande Guden, inte så mycket
som stönat!
Hennes hatt vaggade af och an och
kom att sitta alldeles på sned, och hon
raglade och måste hålla sig fast vid en
lyktstolpe.
Strömmen från staden, en hel massa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
