Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’’4
Januari.
Och jag vände mitt ansikte till Herren Gud, för att
vinnlägga mig om bön och åkallan, i fasta säck
och aska. Dan. g: 3.
errens barmhärtighet mot det folk, som syndat mot honom
och därför led straffet, gjorde att dess lidanden väsentligen
lindrades; lefvande i frid och t. o. m. öfverflöd blefvo många
israeliter snart försonade med sin landsflykt. Deras fädernesland
och dess historiska glans utöfvade ej längre sin tjusningskraft
på deras sinnen, och de gudomliga profetiorna om återställelse
uppväckte blott ett svagt och öfvergående intresse hos dem.
Dock fanns det mera ädla naturer — sanna patrioter, som sörjde
öfver nationens vanära — hvilka oaflåtligt längtade efter och
bådo om ankomsten af den härliga dag, då de skulle blifva fria
och få vända åter till sitt land. Det sköna profetiska idealet af
en israels framtid hägrade för deras tros och längtans blick, en
motsats till den närvarande verkligheten. Hvarken rikedomens
eller ärans glans, ja icke ens konungens gunst kunde förminska
deras intresse för nationens välfärd eller tillstoppa den källåder,
som utgjordes af varma böner för dess räddning och ära. En
sådan man var Daniel. Hans och hans likars böner, i förening
med deras gudfruktiga väsen och verksamhet, påskyndade i hög
grad israels återvändande till sitt land.
Profetian är icke en gissning. Kyrkans härliga framtid är
icke en osäker och oförberedd möjlighet; den framgår helt
naturligt såsom utvecklingen af ordnade förhållanden. Guds planer
med afseende på församlingen förverkligas genom hans folks
bön och vandel. De skola icke blott vänta, utan påskynda
"Herrens dags tillkommelse". 2 Petr. 3: 12.
Det finns människor, för hvilka Guds församling synes vara
för mer än till och med familj, hem och fosterland. O, huru
smärtar det icke sådana själar, då de se församlingen, genom
att gifva efter för världens frestelser, förlora sin andlighet och
kraft samt förgäta sitt himmelska ursprung och sin bestämmelse.
Med sann och kärleksfull sympati göra de hennes sak till sin
egen, de bekänna synderna och gråta öfver dem, dessa synder
som förorsakat hennes svaghet och elände, samt bedja ödmjukt
till Gud om hennes räddning. Kyrkan har aldrig varit
fullständigt utan sådana verkliga vänner, och hon har ofta haft
outsägligt mycket att tacka dem för i sina mest kritiska tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
