Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15 September
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö0
16 September.
Herre, lär oss att bedja!
Luk. II: l.
uru olika måtte ej bönen varit i Edén mot hvad den nu är.
I lycklig och innerlig gemenskap med sin Fader bad människan
då "utan återvändo". Hon lefde då i sanning ett bönens lif.
Men huru olika är det icke nu, sedan synden har kommit i
världen. Sedan dess bedja många icke mera, de hvarken kunna eller
vilja det. Andra bedja visserligen, men på ett slafviskt sätt, för
att uppfylla en skyldighet, och om dem gälla Esaias ord: "Detta
folk hedrar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån
mig". De finnas dock, "som med allvar åkalla" Gud och ännu
i dag ropa: "Herre, lär oss att bedja!" Af dessa är den ena
människans bön ett rop från en lidande själ, som dignar under
bördan: "Från jordens ände vill jag ropa till dig i mitt hjärtas
ångest." Från en annan höra vi ett rop af fruktan och bäfvan:
"Herre, hjälp; vi förgås." Från en tredje känna vi igen det af
syndasorgen gripna hjärtats ödmjuka bön: "Gud, miskunda dig
öfver mig, syndare". Väl dock, när den fallna människan ännu
kan bedja. Väl äfven då, när hon, aftvingad denna sorgliga
bekännelse om sin okunnighet: "Hvad vi skola bedja såsom sig
bör, det veta vi icke", kan tillägga: "Anden själf manar godt
för oss med outsägliga suckar". Ty hafva vi icke upplefvat
bittra stunder, då vi känt det nästan omöjligt att bedja, då det
förefallit oss som hade vi glömt vägen till nådens tron, då vår
själ endast trycktes nedåt och allt syntes hindra vår ande att på
bönens vingar svinga sig upp öfver "denna tidens vedermöda";
stunder, då vi, tärde af en brännande torrhet, icke kunnat, ehuru
vi önskat det, gråta öfver vårt elände; då vi ropat: "O, att mitt
hufvud vore vatten och mina ögon en tårekälla". — Kanske
kände Jesu lärjunge något af detta, då han en dag hörde Jesus
utgjuta sitt hjärta i brinnande bön till sin Fader och, åstundande
att äga mästarens saliga erfarenhet och intagen af ett heligt
begär, utropade: "Herre, lär oss att bedja." Gode Frälsare, lär
äfven "oss att bedja". Ty utan bön skall vår själ dö. Förläna
därför vår själ denna lifvets andedräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
