Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hvilka vi sedan återkomma, ut som om Kant tänkt
sig, att materien beskrifver ett kretslopp, i det att den
omväxlande koncentreras till solar och omväxlande utströs
i ett kaotiskt virrvarr.
Kants kosmogoni tillhör den grupp, i hvilken det antages,
att planetsystemet utvecklats ur kosmiskt stoft eller en
samling af små meteoriter. Denna idé har sedermera upp-
tagits af Nordenskiöld och Lockyer och matematiskt ut-
vecklats af Darwin, som visat att en samling af dylika
småkroppar i många afseenden förhåller sig såsom en gas-
massa. Laplace åter, hvilken i slutet af sin »Systéme du
nionde» sökt gifva en mekanisk förklaring af solsystemets
utveckling, utgår från antagandet af en glödande gasmassa,
som ifrån början varit försatt i en hvirflande rörelse från
höger till vänster, sedt norrifrån, kring en genom dess
tyngdpunkt gående axel. Skillnaden är mycket betydande,
men förbises ofta. Detta härrör troligen från ett ytt-
rande af Zöllner angående »nebular-hypotesen», enligt
hvilken han »vill lämna bevis för, att denna hypotes är
grundad ej af Laplace utan af Kant, Tysklands filosof».
Laplaces framställning (1796) är följande: »I det ur-
sprungliga tillståndet liknade solen, enligt vårt antagande,
de nebulosor, som teleskopet (jfr Herschels undersökningar
af denna punkt, sid. 101) visar oss sammansatta af en mer
eller mindre lysande kärna, omgifven af ett töcken, som,
genom att kondensera sig på kärnan, förvandlar densamma
till en stjärna.» »Solen kan ej sträcka ut sig i oändlighet,
dess gräns bestämmes af de punkter, där centrifugalkraften
på grund af rotationen jämt uppväger tyngden.» Då
solens gasmassa genom afkylning sakta drar ihop sig,
växer centrifugalkraften. Enligt Keplers andra lag skulle
hvarje partikel under en sekunds förlopp beskrifva en
båge, som är omvändt proportionell mot dess afstånd från
solens centrum. Häraf följer, att vid sammandragningen
centrifugalkraften tilltar omvändt som tredje potensen på
afståndet från medelpunkten, medan dragningen inåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
