Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Energibegreppets införande i kosmogonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förd med tiden för öfvergång från hvitt till rödt ljus.
— Mycket ljusstarka röda stjärnor, såsom Beteigeuze finnas,
deras röda sken beror troligen på absorption genom stoft
i deras atmosfär eller omgifning (jfr V. u. s. 59 och 143). —
Det första tillståndet som skulle räcka till dess strålningen
nått sitt maximum, skulle omfatta en tidlängd af 16 mil-
joner år. Sedan stiger temperaturen — men ej tillräckligt
för att strålningen skulle samtidigt stiga, då den strålande
ytan hastigt minskas — till dess värmegraden når sin högsta
punkt. Denna period skulle vara jämförelsevis kort, en-
dast fyra miljoner år. Under den tredje perioden, då
stjärnan lyser med ständigt aftagande styrka och dess tem-
peratur sjunker, skulle 38 miljoner år förflyta. Sedan
skulle det fjärde mycket långvariga tillståndet, då stjärnans
ljus slocknat, inträda. Alla dessa beräkningar motsvara
den förutsättningen, att solvärmet beror endast på solens
sammandragning och torde ej oväsentligt skilja sig från
verkligheten, då kemiska processer därvid sannolikt spela
hufvudrollen.
Af Ritters undersökningar framgår med tydlighet, att
sammanstötningen mellan en planet och solen icke kan
väcka densamma till nytt lif då den slocknat. Kants poe-
tiska dröm om solsystemets återuppväckande genom pla-
neternas instörtande i solen kan således icke förverkligas.
»Genom brist på luft», säger den berömde filosofen, »äf-
vensom genom anhopning af utbrända ämnen, såsom aska
på solens yta skall ett slutmål sättas för solen, då hennes
låga skall slockna och evigt mörker skall intaga den plats,
som nu är medelpunkten för lif och ljus i hela världs-
byggnaden.» Den med döden kämpande solen skall låta
sin lifsgnista blossa upp ännu några gånger, såsom man
iakttager hos de nya stjärnorna, som åter slockna. »Man
får ej förundra sig att äfven i det stora af Guds verk
finna förgängligheten. Allt som är ändligt, som har en
början och ett upphof, bär märket af sin ofullkomlighet
i sig, det måste förgås och hafva ett slut.. Newton, denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
