Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Etnopolitiska problem II. Rasproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Känslor af samhörighet mellan de olika slaviska
folken kunna spåras tusen år tillbaka, till den tid då
deras förnämsta statsbildningar ännu lågo väster om
Weichsel och på Balkanhalfön. På 1600-talet
framträdde en kroatisk präst, Krizanits, som reformator,
men det blef blott en ropandes röst i öknen. Det
behöfdes franska revolutionens väckelse, för att
nationalitetstanken skulle mogna till medvetande äfven i
detta kulturens lä.
Under tsar Alexander I, i 1800-talets begynnelse,
upptäcktes nu sydslaverna från rysk horisont (af
Bronevski och Karazin), och där uppkommo tankar
på en rysk sekundogenitur därnere, men äfven —
redan nu — på en stor slavisk federation under
Rysslands ledning. Dessa idéer slogo hastigt rot i det
ryska samhället, ett "Sällskap för de förenade
slaverna" utarbetade vidtfamnande planer; men när det
tillika blandade sig i revolutionära hemmarörelser,
så fick det ett hastigt slut, och med det hela denna
omogna rörelse, genom tsar Nikolaj I år 1825.
Nu fick den panslaviska tanken sin härd i
Böhmen, som redan förut gått i spetsen på det
kulturella området. Här tog man särskildt intryck
af de samtida enhetssträfvandena i Tyskland —
den nyare panslavismen är alltså på sätt och vis
en reflex af "pangermanismen" inom Tysklands
gränser — och så framträdde på 1830-talet tvenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
