Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teodor Holmberg: Teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
dagsdunder ha aldrig lagt och komma aldrig att lägga
två stx-ån i kors för god konst, fastän det numera —
både i predikstolar och diskussionsplattformar — anses
opportunt och tidsenligt att tala om »konstens
uppfostrande makt». De glömma aldrig att måla ut
publiken som en beskedlig oskuldsfull fårahjord, som går
dit den ledes, och teaterdirektörerna som Belsebubs
bästa barn, medan hvar och en som har ögon att se
med vet, att det är den stora publiken, som ytterst
bestämmer repertoaren.»
Hur mycken lögn och moralisk uselhet försöker man
ej att i våra dagar bemantla med det sköna talet om
»konstens frihet». Det går emellertid icke för sig att
befria teatercheferna från det främsta ansvaret och lägga
det på publiken. Ty det är de förra, som servera de
frestande skåderätterna, icke den senare som beställer dem.
Ty denna känner icke ens till dem, förrän de utbjudas
på scenen och reklammässigt framtrumpetas i pressen.
Teaterdirektören har publikens smakuppfostran högst
väsentligt i sin hand. Nationen blir sådan man gör den
till i hem, skolor och nöjeslif. Men man kan ju gärna
medgifva, att teaterfolk och allmänhet hjälpas åt att
demoralisera hvarandra.
Som ett verkligt dekadanstecken kan man med allt
skäl rubricera de stora ocli små tidningarnas, i form
af porträtt, biografier och intevjuer anbragta
hyllningar åt teaterdivor af snax-t sagt alla andliga
dimensioner och kalibrer, från verkliga konstnärinnor och ned
till halfnakna varietésångerskor och
Sveasalsdanser-skor, i regeln frivola i sitt uppträdande, om också
kanske nog så aktningsvärda i sitt enskilda lif.
Denna liär påvisade uppmärksamhet är ingen
hyllning åt den verkliga konsten men så mycket mera åt
den bjärta degenerationen. Det hade varit i högsta
grad fägnesamt, om pressen skänkt proportionsvis lika
stor uppmärksamhet åt de verkliga arbetarna och
ar-beterskorna för en hög och frisk kultur som åt teaterns
och varieténs artister, fägnesamt om tidningarna
åtminstone någon gång hyllat de enkla och sparsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
