Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. T. Lundblad: Förstår du betydelsen af vår församlingsgudstjänst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
hagligt, rent och stämningsfullt. Det syntes, att de, som
vårdade kyrkorummet hade kärlek till det. Vänliga
händer hade smyckat altaret med ett par buketter af
höstblommor i friska färger.
Från orgeln ljöd ett vackert förspel, när våra
vandrare trädde in och sökte sig en plats. Kyrkan var
nästan fullsatt. Öfverallt såg man unga och gamla
sysselsatta med att i sina psalmböcker slå upp
inledningspsalmen.
Nu började sången, frisk och liffull, fyllig och
kraftig. Lars kom med ett intresse, som ban själf måste
erkänna vara något alldeles nytt, iakttog allt, greps af
den samfälda sångens makt och blandade sin röst i
församlingens. En stund var det dock svårt för honom
att se orden i psalmboken; något vått i ögonvrån ville
skymma.
Så började prästen altartjänsten och fullföljde den
i vederbörlig ordning. Det var den gamla, välkända
ordningen, men den föreföll Lars som något nytt.
Aldrig hade han förut märkt, att det var så mycket skönt
och uppbyggelserikt däri. Han drogs ovillkorligen med
i bekännelsen och bönen, i psalmsången, i församlingens
mäss-sånger. Och Gudsordet kom med en underbar
kraft från altaret. Han undrade på sig själf, att ban
förr kunnat vara så likgiltig för allt detta.
Prästen utförde ock allt på ett värdigt och
andakts-väckande sätt, enkelt och naturligt, tydligen själf med
af hela sitt hjärta. Hans predikan var ock god, rik på
Kristi och apostlarnas evangelium, inträngande och
samvetsväckande, tröstande, manande och stärkande,
Han talade icke blott om Gud inför församlingen, utan
till församlingen inför Gud.
Altartjänsten efter predikan förrättades af den
gamle kyrkoherden. Han hade ej den unge prästens
klangfulla och böjliga stämma och hans betoning af orden
lämnade ibland åtskilligt öfrigt att önska. Men det var
vördnadsbjudande allvar och ödmjukhet i hans ord och
väsen, och Lars började riktigt hålla af den gamle
mannen med det lutande, snöhvita hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
